Livsstilsförändring

Det är bara att erkänna, jag har aldrig varit i så dålig form som jag var efter att Eitan föddes. Efter att Ella föddes gick jag ned allt utom tre kilo, men sedan började jag gå upp igen. Så när Eitan började växa låg jag redan på +12 kilo från vad jag vill väga. Försökte hålla igång med promenader under tiden jag var gravid så att jag inte skulle gå upp så mycket i vikt och fortfarande ha en hyfsad kondis men så fick jag foglossning så de sista två månaderna kunde jag ju knappt röra mig. Gick dock inte upp mer än 14 kilo totalt vilket kändes ok.

Hur som helst, efter att Eitan fötts kände jag mig fetare, fulare och mer otränad än någonsin. Foton visade att jag inte bara kände mig, jag var det också. Och även om jag gick ned gravidkilona hyfsat snabbt så var det mycket plufs och deg här och var och ingen kondis alls. Så jag bestämde mig, jag måste ändra livsstil. Bli mer aktiv. Och så bestämde jag mig för att nu är det jag som börjar "löpträna".

En av mina starka sidor är att jag har en jäkla vilja, envis som synden helt enkelt. Tyvärr gör det att jag kan pressa mig ordentligt när jag tränar, klart över min nivå vilket ofta gör att jag blir sjuk eller tröttnar. Så den här gången tänkte jag vara smart och inte gå ut för hårt. Hittade ett träningsprogram för nybörjare på marathon.se och bestämde mig för att följa det. Och det har jag gjort. Förvisso med avbrott för semester, ryggskott, sjukdomar etc, men jag fortsätter. Igår invigde jag mina nya tights som jag köpte när vi var i Sverige (då var de en storlek för små) - efter att ha varit sjuk så kände jag att jag kanske inte skulle ha ork att genomföra passet enligt plan men tightsen gjorde sitt till, ser man så jäkla sportig ut som jag gjorde igår så kan man bara inte fuska och gå (vet inte om det faktum att jag hade "Mors lilla Olle" på hjärnan hjälpte men jag sjöng den genom hela passet...)!

Ursprungsplanen var att bli klar med programmet lagom till årsskiftet men där har jag fått tänka om lite. Nu är planen att jag fortsätter tills jag är klar, det är ingen hets. Och jag känner mig redan fast, det är ju skitkul att springa helt enkelt. Nästa vecka ska jag till sjukgymnasten för att se om jag kan få ett träningsprogram för min rygg och efter det tänker jag börja styrketräna också. Jag har en bit kvar till målet men det får ta tid den tar. Huvudsaken är att jag kommer dit.

Dagens val

Med inspiration från alla dessa modebloggare och deras outfits bestämde även jag mig för att visa "Dagens val"...

...blåvalen!

Braiga listan

Jo, alltså, allt är ju inte bara skit. Det finns ju en hel del bra saker också.

- Det är påsk och då är folk lediga. Idag har Y haft ansvar för Ella hela dagen och jag har kunnat sova hur mycket jag velat. Imorgon ska Ella åka till farmor och sova över hos henne i två (!) nätter. Då kan jag också sova hur mycket jag vill.

- Jag har Mellanösterns finaste mage! Det är inte mycket jag kommer att sakna med den här graviditeten men själva magen älskar jag. Den är cool och imponerande och det är fortfarande lika häftigt varje gång den rör sig hit och dit när lillen har sina träningspass därinne. Inte heller har jag några bristningar eller utploppad navel.

- Från att ha varit en riktig bitch mot min man under ett par månader så har jag plötsligt blivit en kärlekskrank tonåring som kastar nyförälskade blickar på honom vid varje tillfälle som ges. Måste vara hormonerna... ;)

- Ella. Hon må vara bärare av all världens baciller, ha galna utbrott minst två gånger om dagen och vägra lyssna på vad jag än säger men hon är ändå det bästa som finns i hela världen. Alltid.

Alien?

Om precis en vecka får vi besök av bästa Kicki under några dagar. Det ger ju inte bara upphov till en enorm lycka utan även en viss förvirring. Ella vet ju om att det snart ska komma en bebis och att den befinner sig i magen. Eller, ja, jag vet ju inte vad hon förstår av det men hon brukar klappa mig på magen och säga "bebis". Men idag har vi pratat om att Kicki ska komma hit snart med följd att hon klappade mig på magen och sa "Kicki?". Skulle ju vara en bra förklaring till varför jag har en så stor mage om inte annat...

Magbilder

Snacka om att andra barnet inte får lika mycket uppmärksamhet som det första. De bilder som har tagits på min mage den här gången kan väl räknas på ena handens fingrar, med Ella finns det väl ett hundratal ungefär... Fy, dålig mamma. Fast jag kanske kan hävda att några av Ellas bilder är tagna den här graviditeten?! Här kommer iaf en bild på hur magen ser ut idag. På riktigt.

Rocka

Så deprimerande inlägg här nedan. Nog med det nu. Magsjukan är förhoppningsvis över *tvi, tvi,tvi* - idag vågar jag mig på mjölk i teet, kaffe får vänta lite. Har lämnat Ella på dagis, balkongdörren står vidöppen och fåglarna kvittrar utanför. Hade jag varit modebloggare hade jag avslutat med att "nu rockar vi igång den här dagen" eller nåt liknande käckt. Men jag slänger in ett par foton på Ella spelandes piano istället och säger "släng dig i väggen Robert Wells. Hårt.". Rörelseoskärpan på Ellas rumpa på det andra fotot visar verkligen att tjejen kan rocka!

Packning

Har ägnat kvällen åt att packa inför julsemestern, flyget går imorgon eftermiddag. Jag har insett att både jag och Ella båda lider av packningsproblem - men av helt skilda slag. Medan Ella har hur mycket coola outfits som helst och problemet är att välja vad som ska få följa med så är mitt utbud av vinterkläder som täcker magen på ett någorlunda stylish sätt enormt begränsat. Jag kommer helt enkelt att inte se riktigt klok ut. Så, om ni ser en vild, rundmagad människa som springer runt i Täby centrum och letar varma och snygga mammakläder till sig själv, istället för att köpa julklappar till andra, dagen innan julafton så kan jag nästan garantera att det är jag.

Saker man inte ska överanalysera...

Maken kryper ned i sängen, skedar in sig bakom mig, lägger sin hand på min mage och säger belåtet: Mmmm, I love your flubber...

Vi fokuserar på "love" istället för "flubber" va?

Navel

Det är mycket som förändras efter att man har blivit mamma. Saker som tidigare skulle ha fått en väldigt illamående kan nu få en att bli lite stolt. Vad tänker jag då på? Jo, häromdagen låg jag på soffan med Ella lutandes mot mina lår när hon plötsligt lutar sig framåt och lägger en liten mjölkspya i min navel. Kände mig otroligt nöjd över att allt hamnade i min navel och den omkringliggande svampiga området och att inget rann ner på soffan och inget heller landade på hennes kläder. Och inte blev det sämre av att det precis nedanför soffan låg en smutsig t-shirt som kunde användas till att torka upp spyan med. Helnöjd morsa med andra ord. Vem hade kunnat tänka sig att en spya i naveln skulle ha skänkt en sådan tillfredsställelse för, säg, två år sedan!?

Ur barnamun

Ett par som jag känner avslöjar för sina två barn (3 och 5 år) att de ska få ett syskon. Barnen funderar givetvis hur bebisen kommit in i magen och de goda föräldrarna försöker att förklara så pedagogiskt som möjligt hur det faktiskt går till. Femåringen lyssnar uppmärksamt och när de förklarat färdigt ställer han den fantastiska följdfrågan: "Men varför fick inte vi vara med?".

Viktras

Ni vet hur kilona bara rasar av en när man ammar! Eller hur? På en månad i Sverige hade jag gått ned, hmm, 4 hekto. Eller... Ok, jag hade gått upp 4 hekto. Det måste vara de där 4 hg smågodis jag åt. Per dag. Kanske alla mackor och all fika. Svenskar fikar hela tiden enligt Yarden. Och det är ju trevligt. Om man tycker om att gå upp i vikt. Om man däremot lämnade sina mammabyxor i Sverige så är det däremot dags att göra någonting åt badringen i midjan. På en gång. Ska bara äta upp glassen först...

Jeans

Yes! Jag får på mig mina pre-gravvo jeans och kan knäppa knappen. Tyvärr ser det ut som att jag har en badring runt midjan när jag gör det så det måste bli väldigt lössittande toppar upptill. Tält kan också funka... Det måste vara för den här perioden som tunikor uppfanns!

Hårt liv

Det är ju lätt att fokusera på sig själv och hur jobbigt man har det när man inte får sova, det skriks och det ska ätas hela tiden. Men det finns ju faktiskt någon som har det värre. Ella. Hon är ju faktiskt också vaken, och hon är ju den som av någon anledning skriker också. I stort sett har hon haft 24 timmar av jobbigt liv, från torsdag kväll fram tills igår kväll vid 10-tiden.

Torsdag kväll skrek hon ju som sagt som en stucken gris, sedan vaknade hon varannan timme under natten för mat (hon somnade ju efter 5 minuters ätande och jag lyckades inte väcka henne för att fortsätta så hon blev ju hungrig snabbt igen...) och sedan fortsatte det i samma stil igår. Igår pruttade hon som en hel karl med jämna mellanrum också. Till slut somnade hon igår vid 10-tiden hemma hos svärfar. Och sedan dess har hon sovit. Ja, hon har ätit två gånger också men nu har det gått mer än 12 timmar sedan hon somnade för natten. Stackarn måste ha varit helt slut efter det där fruktansvärda chili con carne-dygnet...

Hysteriskt besök

Igår fick jag besök av Jenny och Katarina. Det hade med sig mat, kakor och presenter till både mig och Ella. Som upplagt för en trevlig kväll. Trodde vi.

När de ringde på dörren låg Ella lugnt och stilla och sov på min arm. Men sen fick jag för mig att lägga ned henne. Det var där det började gå snett. Från lite fridfullt gnällande brakade ett tvåtimmars hysteriskt skrikande lös. Inget funkade - gå fram och tillbaka, napp, bröst, dansa frenetiskt, springa, böna och be... Till slut var det bara att kasta i sig lite mat med bebis på armen. Vid det laget hade hon iofs lugnat ned sig hyfsat och barnafadern hade kommit hem så att han kunde lösa av men då var det nästan dags för hemfärd för besökarna. Men det är väl bara att bita ihop och vänta, tydligen ska det vara lite lugnare om en sådär 10 år.

Idag kan jag nog konstatera att det nog var ett ordentkigt magknip som hade satt in. Jag ska nog inte äta så mycket chili con carne i fortsättningen, blir lätt lite gasbildning av det...

Bebisdieten

Jag har börjat fatta varför man går ned så mycket i vikt när man har fött barn och ammar. Man hinner ju f-n inte äta!

Först väcks jag av hungrig bebis som ju självklart får äta sig mätt och nöjd. Därpå går jag upp, sätter ned Ella i babygymmet och fixar mig en kopp kaffe. Har jag tur hinner jag också äta en macka eller lite youghurt innan det börjar skrikas hysteriskt. Därefter ammas det, dansas, sjungs, byts blöjor och så somnar bebisen. Och efter ungefär 10 minuter vaknar hon igen. Och så upprepas det hela ett antal gånger under dagen. Idag hade Ella den goda smaken att sova en timme mellan tolv och ett, det kunde jag tyvärr inte utnyttja för att äta lunch för jag hade besök och satt och drack kaffe och åt en kaka då... Vid tre verkade det som att hon tänkte sova lite längre än 10 minuter så då tog jag fram en burk soppa ur frysen och började värma upp den. En timme senare hade jag tid att börja äta. Knappt hade jag satt mig ned förrän Ella börjar skrika hysteriskt och kräva mat. Så vad gör man? Jo, Ella fick så klart äta först medan jag med en hand försökte mota bort hunden från att komma åt min halvätna soppa. Vid 6-tiden åt jag upp det sista på tallriken...

Jag hoppas att det här är någon slags övergående fas och att jag snart ska få till lite rutin på att vara mamma för annars kommer jag att svälta ihjäl. Btw, mamma, nu är det slut på all infrusen mat, när kan du komma ner igen?? ;-)

Träna?

Det står överallt att man inte får träna det minsta lilla (förutom promenader då) innan man har gjort återbesök hos sin läkare 6 veckor efter förlossningen. Nu har det gått 3 veckor och den första euforin över att magen minskat ordentligt i omfång har lagt sig och mina blickar dras obönhörligt till gropiga lår, sladdrig mage och gigantisk rumpa. Dessutom inser jag ju att det här bärandet av gråtande/skrikande/hysteriskt barn sliter en del på ryggen, speciellt när man har obefintliga magmuskler. Skulle det vara helt fel att göra ett par sit-ups i all enkelhet? Det kommer ju att ske högst sporadiskt, dvs de gånger då dottern sover mer än 10 min i taget på dagtid. Kanske ett par gånger i veckan. Jag känner mig helt återställd, ja, förutom min "brutna" svanskota då. Eller komemr jag att utsätta mig för inre blödningar och men för livet om jag ägnar mig åt lite husmorsgymnastik? Någon som vet?

Snedvriden kroppsuppfattning

Det verkar himla jobbigt att vara tonåring nuförtiden. Man ska vara så jäkla smal och perfekt jämt. Fler borde satsa på att skaffa sig en snedvriden kroppsuppfattning à la Karin! Jag står och beundrar mig själv i helkroppsspegeln i hissen och tycker att jag fått sån himla snygg kropp på ingen tid alls... Magen är ju mindre än brösten! Och sen att brösten är gigantiska, jag har mammashorts och ett tajt linne som håller in magen och dessutom drar in magen ett snäpp spelar ju ingen roll. Och jag väljer att blunda för det "lilla" problemområdet höfter/rumpa/lår. Fokusera på de bra delarna istället - jag har ju säkert minskat min midja med 50 cm de senaste 3 veckorna, försök slå det om ni kan. Ska nog firas med lite glass!!

Mogen?

Vad säger ni, har det blivit någon skillnad på magen de senaste tre veckorna? Den första bilden togs 5 juli, den andra bilden togs idag.

Bristningar

Här kommer morgonens "nä det är ingenting på gång idag heller"-inlägg.

Bristningar på magen, är det något man ser redan nu eller ser man dem först efter att magen börjar gå tillbaka lite i storlek? För Ys familj verkar det helt otroligt att jag inte har några som helst bristningar på magen, för dem så är bristningar lite av ett släktdrag nämligen. Så de hävdar att man inte kan se dem förrän efteråt medan jag tycker att man borde kunna ana dem iaf när magen är som mest utspänd. Fast jag vet inte. Min erfarenhet av bristningar begränsar sig till tre små streck på ena höften som jag fick i 15-årsåldern. De kanske bara ligger och lurar på att magen ska bli lite mindre så kommer de slutligen att blomma ut. Och jag vill bara att ni svarar att jag inte kommer att få några bristningar alls om jag inte redan kan se dem...

Lättnad

Igår kväll drabbades jag lite av panik. Kom plötsligt på att jag nog inte hade känt Liten röra sig i magen sedan morgonen. Och hon brukar ju verkligen röra på sig hur mycket som helst. Jag testade alla de vanliga sätt som brukar sätta fart på henne - äta något sött, dricka cola, ligga på rygg. Nada! Vi var nästan på väg att åka in till sjukhuset (som min läkare sagt att vi ska göra om jag inte känner henne röra sig minst 3 ggr/dag, en halvtimme åt gången) men någonstans i bakhuvudet visste jag ju att jag antagligen överreagerade. Och efter mycket puffande på magen tyckte jag till slut att jag kände tillräckligt med rörelse för att känna mig lite lugnare.

Jag vet inte vad det var som hände igår men hon var nog trött eller höll på med avslappning eller nåt. För idag har hon tagit igen det med råge. De senaste 4 timmarna har hon rört sig konstant. Så pass mycket att min mamma utan problem kunde se det på webbkameran. Svägerskan har misstänkt ADD och pappan stirrat fascinerat på magen hur länge som helst. Mamman, hon är mest bara lättad. Sällan har hon uppskattat "hela havet stormar" i magen så mycket!