Förra helgen befann vi oss ju i öknen. Camping och vandring på programmet. Som vanligt... Vi slog upp tältet i beckmörker, lagade pasta med köttfärssås och klädde barnen i dubbla pyjamaser och packade sedan in dem i fleecefiltar och vanligt täcke. Det blir kallt i öknen på nätterna, vid 8-tiden på kvällen var det bara 7 grader och temperaturen sjönk säkerligen ytterligare under natten.
Jag vet inte om det är rörelseoskärpa eller om stjärnorna verkligen flyttar sig så där mycket på 30 sekunder...
Glada barn äter frukost i tältet
På morgonen efter frukost mötte vi upp med några kompisar som hade sovit på annat håll. Vi hade anställt en chaufför med minibuss som körde oss så långt man kunde komma på grusvägen och som sedan skulle komma och hämta oss när vi vandrat klart. Dels för att vi skulle slippa den extra väntetiden medan man runt kör för att hämta bilar från början av vandringen, dels för att sannolikheten att bilen som man skulle hämta antingen är borta eller har sönderslagna rutor och saknar radio tyvärr är alldeles för hög när man lämnar en bil i öknen.
Maken hade beskrivit vandringen som väldigt vacker, ganska lång men rätt platt, bara 2-3 lite svårare passager. Och han hade ganska rätt.
Nahal Tze'elim är väldigt imponerande och vacker. Efter ett kort uppförslut möttes vi av en utsikt i toppklass. Och maken pekade ned i ravinen mot flodbädden och sa "där nere ska vi vandra". Jaha. Det var bara att bita ihop och börja nedstigningen. Som tur var finns det handtag/trappsteg inborrade i klippväggen men jag får nog erkänna att det kändes lite darrigt att ta sig ned med en ryggsäck med Eitan, vatten och lite mat i. De där extra 16-17 kg märks rätt bra. Men jag imponerade iaf lite på de andra personerna i sällskap, de som praktiskt nog bara hade ett barn per familj vilket innebar att mammorna kunde klaga över att vatten var så tungt att bära... Jag var rätt avundsjuk på dem ibland.
Kunde vi inte bara ha börjat där nere?
Utsikten var det inget fel på!
Visst ser jag ganska proffsig ut?!
Jodå, jag var glad också! Och under palestinasjalen har vi gömt Eitan.
Våra 12 km tog hela dagen att genomföra. Vi startade vid 8.30 och var framme vid slutet strax efter 4-tiden på eftermiddagen, i lagomt skymningsljus. Nahal Tze'elim är en vandring som jag gärna skulle ha velat gjort utan så mycket vikt på ryggen. Men de där hoten om skilsmässa som uttalades i ytterligare en ordentlig nedstigning precis innan lunchrasten har så här i efterhand övergått till en insikt att det nog var den sista lite mer utmanande vandringen vi kan göra på några år, Eitan börjar bli för tung för mig att bära längre sträckor.
Sekunden efter att det här kortet togs visade jag fingret och snäste "du kan väl för fan hjälpa mig istället!". Maken hävdade att han fotade för min blogg. Verkar ju som att han hade rätt.
I bakgrunden kan man ana Döda havet. Eller ljuset i tunneln som vissa kallar det. Till exempel personer vars fotsulor bränner och lårmuskler krampar...
