Feltolkning

Vi kan väl konstatera efter mitt senaste inlägg att jag inte är någon vidare tolkare av israelisk politik. Inte tusan blev det lugnare inte. För igår dödades ledaren för Hamas militära del, Ahmed Jabari, i en flygattack. Så nu har tydligen "portarna till helvetet öppnats" och sedan dess har ytterligare 100 raketer skjutits mot Israel. Ärligt talat så förväntade jag mig nästan att jag skulle få höra flyglarmet i natt, fast vi bor utanför 60 km's gränsen, men som tur var hade jag fel även där.

Israelernas åsikter är ganska splittrade. Alla förstod ju genast vad det innebar när man hörde att Jabari dödats - mer raketer, kanske raketer med längre räckvidd, försök till självmordsbombningar och vad annat som nu kan komma i fråga. Samtidigt så är det en oacceptabel situation - nu är man nog snart uppe i 1000 raketer som skjutits från Gaza under 2012. Dessutom är det val i Israel i januari så Netanyahu vill nog gärna passa på att visa att han är en stark ledare. Och Ehud Barak, som ju inte bara är försvarsminister utan även partiledare för ett hyfsat nybildat parti, vill nog också stärka sin ställning. Tyvärr funkar det nog - hur gärna israelerna än vill ha bättre sociala villkor, utbildning, sjukvård etc så vågar man inte bortse från säkerhetsläget och då väljer man nog att rösta på kandidater som har erfarenhet av dessa situationer framför ett oprövat kort med bra social agenda.

Annars funderar jag varför det är så tomt på mitt tåg idag. Tåget kommer från Ashkelon och Ashdod och brukar vara fullpackat i vanliga fall. Är det för att skolorna är inställda och någon måste vara hemma med barnen? Eller har de packat in familjen i bilen för en långhelg längre norrut?

Mahane Yehuda-marknaden i Jerusalem

Familjedag

Det var familjedag på Weizmann i torsdags. Vi var förstås där. Det bjöds på dockteater.

Kan ni se mitt väldigt ljusrosa barn?

Jodå, hon fick sockervadd. Bara socker och inga tillsatser kändes som det bästa alternativet. Det var ingen jättehit hos barnen faktiskt. Smarta barn. Men konstiga.

Eitan hade en jättestor påsballong. Det här är det enda kortet på honom som inte är suddigt.

 

För det mesta ser det ut så här när han är med på foton.

När sockervadden var slut gick vi hem. Men då hade det lekts med lego, gjorts jättestora såpbubblor, åkts bubbelvattenrutschkana också. 

På vägen hem hittade vi ett spännande träd

Med massor av frukter i

Och någon som klättrade i det. Vet inte vem.

Hmm, mango säger ni. Sånt där händer alltid när jag är less och tycker att det är ett jäkla skitland jag bor i. Det är svårt att vara arg på ett land där det växer mango på träden.

Tolv mangosar säger ni. 120 spänn kanske? Eller gratis. Beror på var man bor.

Påskutflykt

Igår kväll stuvade vi in familjen och alla grejor som man behöver i bilen och åkte norrut. Ungarna sov sött i bilen, ända tills vi kom fram och de upptäckte att deras faster och farbror var med. Och att tältet skulle upp, en lägereld tändas och middag fixas till de vuxna. Det slutade med att vi alla däckade strax före midnatt.

Imorse klockan sex satte väckarklockan igång (eller som i det här fallet, Eitan satte sig på mitt ansikte och Ella hoppade upp och ned på madrassen och utstötte glädjetjut). Som tur var insåg maken allvaret i situationen, tog med sig båda barnen ut och tältet och började fixa kaffe.

Vi hade bestämt oss för att börja tidigt eftersom det skulle bli en varm dag i Jordan-dalen, upp strax över 30 grader. Därför var planen för en gångs skull en kort tur, ca 6-7 km. Förutom riktigt elaka brännässlor så var det en perfekt tur med kossor, vattendrag och annat spännande.

Pesach

Pesach är en konstig högtid - iaf för otränade ögon. Man får inte äta någon 'chametz' (mycket förenklat, håll dig borta från produkter gjorda på något sädesslag). Glöm att du kan köpa en öl eller vanligt bröd under Pesach för så här ser det ut i affärerna:

Man får inte ha någon 'chametz' i sitt hus. Det innebär att folk städar som om det gällde livet (och det gör det nästan om man är religiös) veckorna som leder upp till Pesach. Och har man ändå någon 'chametz' kvar i huset så kan man alltid se till att bränna det sista timmarna innan högtiden inleds. Har man otur bränner man det på en plats där ondsinta grannar ringer polisen.

Pesach inleds med Sedern - den traditionsenliga middagen då man läser ur en bok om uttåget ur Egypten, sjunger och dricker många glas vin (seden föreskriver 4 men det kan lätt bli några fler). Vi firade i Jerusalem i år och till och med vi höll oss till att all mat skulle vara 'Kosher för Pesach' (om än inte kosher - dvs det fanns inga mjölprodukter på bordet men det hade i teorin kunnat funnits fläsk i gräddsås).

Jag var köttansvarig och såg till att det fanns ett påskalamm på bordet!

Om man av någon anledning inte tyckte att gefiltefish, gravlax, krabbsallad, lammstek eller kycklingleverpaté var särskilt gott kunde man alltid ta en banan. Min son åt fem...

In your face

Ni vet hur jag ibland klagar över raketer, kort semester, galna bilförare etc etc. Det kan ju tyckas att Sverige skulle vara ett lite bättre land att bo i på alla sätt och vis. Hur ni verkligen har alla fördelar och inga av nackdelarna. Fast sedan kommer det ju - svart på vitt - beviset på att jag ändå alltid kommer att vinna. ..

Snapshot från min telefon i lördags...

Gissa antal raketer!

Jag vet att ni svenskar är upptagna med melodifestivalen ikväll så jag tänkte bjuda på lite lättsam underhållning. En liten flervalsfråga. Och frågan baseras på den här artikeln i DN från idag:

Min fråga är:

Hur många raketer har skjutits från Gaza in i Israel under helgen?

a. 0 - det är bara propaganda, DN är köpt av sionisterna
b. 2
c. 8
d. 100
e. Vem f-n bryr sig? Det är Melodifestivalen på TV.

Purim

Idag har det firats Purim på dagis med utklädning, utbyte av mishloach manot och fest. Ella ville vara prinsessa och det tyckte hennes pappa var en strålande idé så hon blev utklädd till prinsessan Leia (dock utan peruken här). De har laddat ett par veckor nu, far och dotter, genom att titta på Star Wars-klipp på YouTube. Och för att fortsätta med Star Wars-temat så blev Eitan utklädd till ewok.

På jobbet har vi inte klätt ut oss än (Purim är inte förrän på torsdag men då är de lediga från dagis), däremot ägnar vi oss under veckan till att vara dvärgar/"tomtar" vilket innebär att var och en på avdelningen är ansvarig för att skämma bort en annan person med små presenter. I slutet av veckan får vi avslöjat vem som har varit vår dvärg. Jag fick en låda jordgubbar med vispgrädde idag och gav bort en Pez-automat till min jätte. Imorgon blir det lite choklad, får se vad jag får.

Nahal Tze'elim

Förra helgen befann vi oss ju i öknen. Camping och vandring på programmet. Som vanligt... Vi slog upp tältet i beckmörker, lagade pasta med köttfärssås och klädde barnen i dubbla pyjamaser och packade sedan in dem i fleecefiltar och vanligt täcke. Det blir kallt i öknen på nätterna, vid 8-tiden på kvällen var det bara 7 grader och temperaturen sjönk säkerligen ytterligare under natten.

Jag vet inte om det är rörelseoskärpa eller om stjärnorna verkligen flyttar sig så där mycket på 30 sekunder...

Glada barn äter frukost i tältet

På morgonen efter frukost mötte vi upp med några kompisar som hade sovit på annat håll. Vi hade anställt en chaufför med minibuss som körde oss så långt man kunde komma på grusvägen och som sedan skulle komma och hämta oss när vi vandrat klart. Dels för att vi skulle slippa den extra väntetiden medan man runt kör för att hämta bilar från början av vandringen, dels för att sannolikheten att bilen som man skulle hämta antingen är borta eller har sönderslagna rutor och saknar radio tyvärr är alldeles för hög när man lämnar en bil i öknen. Maken hade beskrivit vandringen som väldigt vacker, ganska lång men rätt platt, bara 2-3 lite svårare passager. Och han hade ganska rätt. Nahal Tze'elim är väldigt imponerande och vacker. Efter ett kort uppförslut möttes vi av en utsikt i toppklass. Och maken pekade ned i ravinen mot flodbädden och sa "där nere ska vi vandra". Jaha. Det var bara att bita ihop och börja nedstigningen. Som tur var finns det handtag/trappsteg inborrade i klippväggen men jag får nog erkänna att det kändes lite darrigt att ta sig ned med en ryggsäck med Eitan, vatten och lite mat i. De där extra 16-17 kg märks rätt bra. Men jag imponerade iaf lite på de andra personerna i sällskap, de som praktiskt nog bara hade ett barn per familj vilket innebar att mammorna kunde klaga över att vatten var så tungt att bära... Jag var rätt avundsjuk på dem ibland.

Kunde vi inte bara ha börjat där nere?

Utsikten var det inget fel på!

Visst ser jag ganska proffsig ut?!

Jodå, jag var glad också! Och under palestinasjalen har vi gömt Eitan.

Våra 12 km tog hela dagen att genomföra. Vi startade vid 8.30 och var framme vid slutet strax efter 4-tiden på eftermiddagen, i lagomt skymningsljus. Nahal Tze'elim är en vandring som jag gärna skulle ha velat gjort utan så mycket vikt på ryggen. Men de där hoten om skilsmässa som uttalades i ytterligare en ordentlig nedstigning precis innan lunchrasten har så här i efterhand övergått till en insikt att det nog var den sista lite mer utmanande vandringen vi kan göra på några år, Eitan börjar bli för tung för mig att bära längre sträckor.

Sekunden efter att det här kortet togs visade jag fingret och snäste "du kan väl för fan hjälpa mig istället!". Maken hävdade att han fotade för min blogg. Verkar ju som att han hade rätt.

I bakgrunden kan man ana Döda havet. Eller ljuset i tunneln som vissa kallar det. Till exempel personer vars fotsulor bränner och lårmuskler krampar...

Gilad Shalit

Efter lite mer än en månad i det här landet lärde jag mig något om den israeliska folksjälen som jag tror är svårt att förstå för en utomstående, en som inte lever mitt i den israeliska vardagen. Något som till viss mån kan förklara Israels, i västvärldens ögon inte helt politiskt korrekta, handlingar när landet känner sig hotat.

Efter kidnappningen av Gilad Shalit och Libanon-kriget sommaren 2005 lärde jag mig att israelerna i stort anser att "vi inte har råd att förlora fler människor, och det är vi beredda att dö för". Inget enar landet och stärker israelens "vi-känsla" så som ett yttre hot. I 5,5 års tid har Shalit varit fången. Ingen kontakt med omvärlden, inga besök - inte ens från Röda korset. Vi israeler vet dock det mesta om honom (utom just då hur han har haft det och var han har varit de senaste åren), det har varit en lång kamp som hela landet har engagerat sig i. Idag var dock dagen då han äntligen fick komma hem - se dagsljus, människor och framför allt sin familj. Hela Israel följde händelserna i direktsändning. På mitt kontor har vi alla två dataskärmar på skrivbordet - idag var det jobb på den ena och nyheterna på den andra. Möten flyttades in i lunchrummet för att ett öga skulle kunna hållas på TVn som stod på. En kollektiv suck av lättnad drogs när de första bilderna på en levande Shalit kablades ut. Många hade tårar i ögonen när han landade på Tel Nof och fick träffa sin familj. Inte många brydde sig om priset - mer än 1000 fångar släppta i utbyte, många av dem med livstidsdomar för att ha planerat och utfört terroristattentat som dödat många civila israel. Idag var dagen som Gilad Shalit släpptes fri. Imorgon kan vi tänka på hur vi ska skydda oss mot att ett antal av dessa fångar kommer att försöka utföra fler attentat.

Vi är nog många som skulle vilja se och höra Gilad berätta om hur det har varit, hur han mår, hur det var att träffa familjen men vi får vänta. Israelisk media har beslutat att inte släppa några bilder eller videos på familjen under de närmsta 10 dagarna. Ett mycket klokt beslut tror jag efter att ha sett lite av den intervju som egyptisk TV gjorde med Shalit imorse innan han blev släppt, han var så blek och medtagen att jag inte förstår hur kvinnan som gjorde intervjun hade mage att fortsätta med sina idiotiska frågor och stängde av innan det var över.

Idag känner jag mig lite mer som en israel än vad jag brukar göra i vanliga fall. Jag har också hoppats, hållit tummarna, inte vågat ta ut något i förskott och haft tårar i ögonen över denne 25-åring och hans familj. Jag känner mig stolt över vad landet anser hans liv vara värt. Och önskar att våra fiender kunde uppskatta människoliv på liknande sätt.

Bikramyoga

Pust, dagens bikramyoga-pass avklarat! Även kallat "srubba-badrummet-i-30-gradig-värme-utan-luftkonditionering-på". Svetten droppar verkligen.

Hemlängtan

Ärligt talat, värme är överskattat. Hög luftfuktighet likaså. Jag är jädrigt less på att ständigt vara klibbig. Känna svettdropparna rinna nedför ryggraden när man baxar hem vagn och ungar från dagis. Kryssa mellan de små skuggplättarna. Men, nu är det bara lite mer än två veckor innan det är över.

Stockholm får gärna bjuda på fint väder, så att alla är glada och nöjda och jag kan dricka öl på uteserveringar. Men jag kommer inte heller klaga om det regnar lite. Och faktiskt, även om löpsedlarna kommer att skrika ut att det är "tropisk hetta" i Sverige så kommer det att vara ok. Jag lovar att det fortfarande kommer att vara en sval bris jämfört med Israel i augusti.

En blåsig kväll på stranden

Frukt är också godis

Ibland blir jag så till mig över att bo i Israel på sommaren att jag blir helt vild. Idag skedde det i den luftkonditionerade frukt- och grönsaksdisken på stormarknaden. Luftkonditionering + frukt = israelisk sommar at it's best. Följande kom jag hem med:

vattenmelon
vindruvor
nektariner
äpplen
päron
aprikoser
körsbär
plommon

Jag hade till och med plockat på mig två uppsättningar plommon - en i plastpåse och en i låda - fast då sa förvisso kassörskan åt mig att skärpa mig. Mangon såg också lockande ut men säsongen har bara börjat för den så priset skrämde iväg mig. Nästa vecka kanske...

Påskvandring

Även här i Israel har vi påsklov och vi tillbringade två dagar av lovet i närheten av Genesarets sjö och vandrade. Min intention är att blogga mer om det men med tanke på hur pålitligt mitt bloggande varit på senaste tiden så är det nog bättre att jag slänger upp några bilder utan text så att ni iaf har en chans att se hur otroligt vackert det här landet kan vara.

Vårkänslor

Nä, nu börjar det äntligen likna nåt. 22 grader i skuggan kl 8 på morgonen. En kopp kaffe och 8 timmmars oavbruten sömn på det och jag vågar drista mig till att säga att livet är rätt så bra just nu.

Update: 29 grader i skuggan mitt på dagen. Enligt mina undersökningar är det den ultimata temperaturen. Man kan ha shorts och linne men man svettas inte om man bara är ute och går.

Städmani

I söndags var det ju Purim och alla affärer var fyllda med utklädningsgrejor, godis och mishloach manot (presentförpackningar med godsaker som man ger bort under Purim).

Nu fylls affärerna med tillbehör inför nästa högtid - Pesach, den judiska påsken. Mitt lilla snabbköp skyltar med två storpack av skursvampar för 10 shekel och paketpris på skurhink, sopborstar och skyffel. Om mindre än en månad ska hemmen vara "Pesach-säkrade" och då får inte en brödsmula eller mjölkorn finnas i något hörn. Pesach måste nog ses som alla husmödrars stora högtid för när den startar är det hysteriska städandet över. Själv är jag rätt nöjd över att vara goya just nu och står till förfogande om någon vill sälja sin chametz.

Alla är vi lika inför lagen...

För ganska precis fyra år sedan bloggade jag om Israels dåvarande president Moshe Katsav, en man med inte så lite shady bakgrund. Då hade han nyligen blivit "tjänstledig" pga anklagelser mot honom som var under utredning. Idag kom domen - 7 års fängelse för våldtäkt. Det är ju en himla tur att den nuvarande presidenten är närmare 90 år gammal, känns som att antalet våldtäktsanklagelser inte kan komma upp i så höga siffror då...

Purim-firande

I söndags var det Purim, men i fredags firade vi det på Ellas dagis. Purim brukar ses som barnens högtid (även om det ofta verkar vara föräldrarna som är mest entusiastiska) när man klär ut sig, ger bort och får massor av godis och det ordnas festivaler, parader och fester.

Ella hade tidigt sagt, med bestämdhet, att hon ville klä ut sig till clown och som den goda mor jag är så lydde jag hennes order och införskaffade en dräkt. Men ända till kvällen innan dagisfesten vägrade hon att ta på sig den, men när hon väl gjorde det så var det ju det roligaste någonsin. Hon stod länge och skrattade åt sig själv i spegeln.

På fredag morgon tågade en förväntansfull familj iväg mot dagis men väl där blev det lite för mycket av det goda och Ella drog ned peruken över ögonen och vägrade att vara någon annanstans än i mammas, pappas eller mormors famn. Och jag faktiskt förstå henne. Hennes dagis hade plötsligt förvandlats till en cirkus med utklädda barn, utklädda fröknar, fotograferande föräldrar, högljudd musik och mitt i allt en livs levande häst som barnen fick rida på om de ville (gissa vem som inte ville...). Ella verkade lättad när det var dags för föräldrarna att gå hem och barnen att gå in till sina klassrum, någon måtta på hysterin får det allt vara.

Inte många flickor som inte var prinsessor...

Ella i neddragen peruk tillsammans med sin dagisfröken

Eitan hälsade på Snövit