Efter lite mer än en månad i det här landet lärde jag mig något om den israeliska folksjälen som jag tror är svårt att förstå för en utomstående, en som inte lever mitt i den israeliska vardagen. Något som till viss mån kan förklara Israels, i västvärldens ögon inte helt politiskt korrekta, handlingar när landet känner sig hotat.
Efter kidnappningen av Gilad Shalit och Libanon-kriget sommaren 2005 lärde jag mig att israelerna i stort anser att "vi inte har råd att förlora fler människor, och det är vi beredda att dö för". Inget enar landet och stärker israelens "vi-känsla" så som ett yttre hot. I 5,5 års tid har Shalit varit fången. Ingen kontakt med omvärlden, inga besök - inte ens från Röda korset. Vi israeler vet dock det mesta om honom (utom just då hur han har haft det och var han har varit de senaste åren), det har varit en lång kamp som hela landet har engagerat sig i. Idag var dock dagen då han äntligen fick komma hem - se dagsljus, människor och framför allt sin familj. Hela Israel följde händelserna i direktsändning. På mitt kontor har vi alla två dataskärmar på skrivbordet - idag var det jobb på den ena och nyheterna på den andra. Möten flyttades in i lunchrummet för att ett öga skulle kunna hållas på TVn som stod på. En kollektiv suck av lättnad drogs när de första bilderna på en levande Shalit kablades ut. Många hade tårar i ögonen när han landade på Tel Nof och fick träffa sin familj. Inte många brydde sig om priset - mer än 1000 fångar släppta i utbyte, många av dem med livstidsdomar för att ha planerat och utfört terroristattentat som dödat många civila israel. Idag var dagen som Gilad Shalit släpptes fri. Imorgon kan vi tänka på hur vi ska skydda oss mot att ett antal av dessa fångar kommer att försöka utföra fler attentat.
Vi är nog många som skulle vilja se och höra Gilad berätta om hur det har varit, hur han mår, hur det var att träffa familjen men vi får vänta. Israelisk media har beslutat att inte släppa några bilder eller videos på familjen under de närmsta 10 dagarna. Ett mycket klokt beslut tror jag efter att ha sett lite av den intervju som egyptisk TV gjorde med Shalit imorse innan han blev släppt, han var så blek och medtagen att jag inte förstår hur kvinnan som gjorde intervjun hade mage att fortsätta med sina idiotiska frågor och stängde av innan det var över.
Idag känner jag mig lite mer som en israel än vad jag brukar göra i vanliga fall. Jag har också hoppats, hållit tummarna, inte vågat ta ut något i förskott och haft tårar i ögonen över denne 25-åring och hans familj. Jag känner mig stolt över vad landet anser hans liv vara värt. Och önskar att våra fiender kunde uppskatta människoliv på liknande sätt.
8 comments:
Det var bra skrivet! Och tänk att även jag känner mig israelisk i det här avseendet. På svensk TV sade man att han hyllades som en hjälte. De fattar ingenting, det var ju med kärlek och lättnad han välkomnades hem eftersom han kunde ha varit allas son. Men mod har han när han svarade som han gjorde i den idiotiska intervjun där en Hamasledare stod bakom honom hela tiden... Kram, Anna
De pratade inte om nâgot annat pâ de franska medierna igâr och jag hoppas att han snart kan fâ leva det liv han vill. Det blir nog inte lätt. Det är mycket pâ hans axlar. Jag tycker det är enormt att israelerna har släppt sâ mânga palestinier i utbyte med tanke pâ vad vissa av dessa människor bevislingen är skyldiga till.
håller fullständigt med!
vad fint skrivet Kala.
Är kanske en känslig fråga men du som lever där kanske kan svara på det bättre än någon men hur resonerar/tycker israeler idag/i din närhet om konflikten?
Det som hänt här är ju fruktansvärt men mycket fruktansvärt har ju också gjorts mot palestinierna. Vad tror du? Finns det hopp för fred därnere någon gång?
mia: Inte så mycket en känslig fråga som en svår. Jag tror att den stora allmänheten är vansinnigt less på att inte ha fred. Under sommaren har det varit stora protester här ang levnadsvillkoren. Man vill ha mer pengar till utbildning, sjukvård etc och mindre till säkerhet och försvar bl a men det är inte lätt att få igenom.
Personligen har jag väldigt svårt att se hur det ska bli fred. Om man verkligen vill så måste alla droppa vilka oförrätter som gjorts av vem, mot vem. Det har varit krig här. År in och år ut. Araber har blivit fördrivna från sina hem, judar har dödats i terrorattentat. Båda sidor bär på djupa sår. Många tror ju att om man kunde återgå till 67-års gränserna så skulle det bli frid och fröjd men så lätt är det ju inte. Enligt palestinierna har ju ockupationen pågått sedan staten Israel grundades och så länge de har extremister som anser att Israel bör försvinna från kartan som regerande parti så kommer ingen fred att finnas. Och jag kommer att fortsätta att betala skatt till försvar av extremistiska bosättare vars åsikter jag föraktar fullständigt... Det är väl bara att inse, hade det varit enkelt hade det varit löst för länge sedan.
Fint inlägg, du skriver precis som det är!
Ja men visst är det så. Det är som du säger, det krävs att båda sidor vågar börja om från noll igen.
Något jag önskar att svensk media uppmärksammade lite mer är att Israel ändå är helt ensamt i en region där alla länder omkring förnekar förintelsen och är hotfullt inställda till judar. Det är kanske inte helt konstigt att man är "hård"?
Ofta framställs Israel som USA:s lillebror och man likställer de, gillar man inte vad USA gjort i historien gillar man inte Israel och det är ju väldigt många journalister som skriver utifrån det perspektivet.
Hm, nej jag har inte heller en lösning på problemet. Jag bara önskade att folk kunde välja förlåtelse istället men det är som sagt lättare sagt än gjort.
Post a Comment