Påskutflykt

Igår kväll stuvade vi in familjen och alla grejor som man behöver i bilen och åkte norrut. Ungarna sov sött i bilen, ända tills vi kom fram och de upptäckte att deras faster och farbror var med. Och att tältet skulle upp, en lägereld tändas och middag fixas till de vuxna. Det slutade med att vi alla däckade strax före midnatt.

Imorse klockan sex satte väckarklockan igång (eller som i det här fallet, Eitan satte sig på mitt ansikte och Ella hoppade upp och ned på madrassen och utstötte glädjetjut). Som tur var insåg maken allvaret i situationen, tog med sig båda barnen ut och tältet och började fixa kaffe.

Vi hade bestämt oss för att börja tidigt eftersom det skulle bli en varm dag i Jordan-dalen, upp strax över 30 grader. Därför var planen för en gångs skull en kort tur, ca 6-7 km. Förutom riktigt elaka brännässlor så var det en perfekt tur med kossor, vattendrag och annat spännande.

Dagisutflykt

I fredags var det dags för utflykt med dagis. Och eftersom det är vinter och vi befinner oss i Israel så måste man nästan plocka apelsiner. Så det gjorde vi.

Färskpressad juice från solmogna apelsiner är poppis

Sedan klappades det djur. Den lilla svarta killingen var finast tyckte mamman men den lyckades inte fastna på bild så ni får hålla till godo med en kyckling istället.

Getter behövde mjölkas..

...pitabröd bakas...

...och brevduvor släppas.

Hoppborgar, minitåg, lerpölar och strålande sol gjorde dagen lyckad.

Killarna var söta.

Och ja, klart att det fanns kameler där.

Nahal Tze'elim

Förra helgen befann vi oss ju i öknen. Camping och vandring på programmet. Som vanligt... Vi slog upp tältet i beckmörker, lagade pasta med köttfärssås och klädde barnen i dubbla pyjamaser och packade sedan in dem i fleecefiltar och vanligt täcke. Det blir kallt i öknen på nätterna, vid 8-tiden på kvällen var det bara 7 grader och temperaturen sjönk säkerligen ytterligare under natten.

Jag vet inte om det är rörelseoskärpa eller om stjärnorna verkligen flyttar sig så där mycket på 30 sekunder...

Glada barn äter frukost i tältet

På morgonen efter frukost mötte vi upp med några kompisar som hade sovit på annat håll. Vi hade anställt en chaufför med minibuss som körde oss så långt man kunde komma på grusvägen och som sedan skulle komma och hämta oss när vi vandrat klart. Dels för att vi skulle slippa den extra väntetiden medan man runt kör för att hämta bilar från början av vandringen, dels för att sannolikheten att bilen som man skulle hämta antingen är borta eller har sönderslagna rutor och saknar radio tyvärr är alldeles för hög när man lämnar en bil i öknen. Maken hade beskrivit vandringen som väldigt vacker, ganska lång men rätt platt, bara 2-3 lite svårare passager. Och han hade ganska rätt. Nahal Tze'elim är väldigt imponerande och vacker. Efter ett kort uppförslut möttes vi av en utsikt i toppklass. Och maken pekade ned i ravinen mot flodbädden och sa "där nere ska vi vandra". Jaha. Det var bara att bita ihop och börja nedstigningen. Som tur var finns det handtag/trappsteg inborrade i klippväggen men jag får nog erkänna att det kändes lite darrigt att ta sig ned med en ryggsäck med Eitan, vatten och lite mat i. De där extra 16-17 kg märks rätt bra. Men jag imponerade iaf lite på de andra personerna i sällskap, de som praktiskt nog bara hade ett barn per familj vilket innebar att mammorna kunde klaga över att vatten var så tungt att bära... Jag var rätt avundsjuk på dem ibland.

Kunde vi inte bara ha börjat där nere?

Utsikten var det inget fel på!

Visst ser jag ganska proffsig ut?!

Jodå, jag var glad också! Och under palestinasjalen har vi gömt Eitan.

Våra 12 km tog hela dagen att genomföra. Vi startade vid 8.30 och var framme vid slutet strax efter 4-tiden på eftermiddagen, i lagomt skymningsljus. Nahal Tze'elim är en vandring som jag gärna skulle ha velat gjort utan så mycket vikt på ryggen. Men de där hoten om skilsmässa som uttalades i ytterligare en ordentlig nedstigning precis innan lunchrasten har så här i efterhand övergått till en insikt att det nog var den sista lite mer utmanande vandringen vi kan göra på några år, Eitan börjar bli för tung för mig att bära längre sträckor.

Sekunden efter att det här kortet togs visade jag fingret och snäste "du kan väl för fan hjälpa mig istället!". Maken hävdade att han fotade för min blogg. Verkar ju som att han hade rätt.

I bakgrunden kan man ana Döda havet. Eller ljuset i tunneln som vissa kallar det. Till exempel personer vars fotsulor bränner och lårmuskler krampar...

Zimmer

Ja, jag är en pinsamt dålig bloggare nuförtiden. Men jag skyller allt på barnen - påsklov betyder ju (minst) dubbelt jobb för mamman medtvå barn som ska underhållas. Lägg till olika sovtider, öronvärk, späckat schema, sena kvällar, workoholic till man och i snitt fem timmars sömn per natt... Ni må tro att jag var lättad när dagis öppnade igen i tisdag.

Men i helgen blir det lite välförtjänt vila iaf. Svärmor flyttar in hos oss över helgen och jag och maken drar norrut till ett zimmmer (B&B) imorgon eftermiddag (tack för födelsedagspresenten mamma!). Vad längtar jag mest efter - att sova ostört en hel natt, sovmorgon, utomhusjacuzzin eller kanske massagen som väntar på lördag morgon!?

Påskvandring

Även här i Israel har vi påsklov och vi tillbringade två dagar av lovet i närheten av Genesarets sjö och vandrade. Min intention är att blogga mer om det men med tanke på hur pålitligt mitt bloggande varit på senaste tiden så är det nog bättre att jag slänger upp några bilder utan text så att ni iaf har en chans att se hur otroligt vackert det här landet kan vara.

Oväntat besök

Ella är väldigt intresserad av flygplan och spanar alltid upp i himlen och berättar vart alla plan ska flyga. I 100% av fallen är det sammma destination. Så om ni om ett tag ser ett par israeliska F-16 på ingång över Sverige - oroa er inte, de ska bara hälsa på Ellas mormor. Mamma, sätt på kaffet!

Djurpark

På kibbutzen Givaat Brenner strax söder om Rehovot finns en lite "mini-djurpark" som lämpar sig alldeles utmärkt för besök med rätt små barn. Det finns ankor, åsnor, getter, sköldpaddor, höns, kalkoner och påfåglar bland annat. Modiga barn kan rida på åsnor (jag frågade inte ens Ella om hon ville den här gången...), mindre modiga barn kan klappa kaniner och baka pitabröd. Och det är i stort sett omöjligt att tillbringa mer än två timmar där så risken att man befinner sig längst inne i parken när ett uttröttat barn plötsligt får psykbryt är i stort sett obefintlig.

Ella tog med van hand ett stadigt grepp om kaninkorgen - varje vecka får de besök av ett djur på dagis så hon är van att klappa alla möjliga kreatur.

Eitan var i ärlighetens namn mest intresserad av själva korgarna.

Nybakat pitabröd med Nutella är en delikatess. Speciellt när man bakat brödet själv.

Är det här någon typ av kalkoner eller? Prickiga är de iaf!

Loppis

Det är bara att inse, jag är ingen loppistjej. Jag tycker mest bara att det är trångt, stökigt och fullt med skit helt enkelt. Fast det är lätt att glömma bort mellan varven så i onsdags tog jag med mig min son och min mamma till loppmarknaden i Jaffa. Jag köpte en grapefruktjuice och åt lunch. Ganska trevlig dag ändå även fast jag nog lika gärna hade kunnat skippa loppmarknaden.

Lunchtreat

Efter att vi hade avslutat vandringen igår körde vi fem minuter till Hava Tzuk, en liten restaurang/getfarm mitt ute i ingenstans. Det var inte första gången vi var där - och troligen inte heller den sista. Vi köpte en picknickkorg med hemgjorda ostar, bröd, grönsaker och en flaska vin och satte oss vid ett bord och njöt. Jag njöt lite extra eftersom det var min tur att dricka vin, sist vi var där var jag gravid... Ella hade somnat i bilen så vi placerade henne i "ryggsäcken" och hon sov igenom hela lunchen och de högt bräkande lammen som stod bredvid vårt bord märkte hon inte ens.

Vårblomning

Våren i Israel är kort och intensiv. Plötsligt är allt grönt och blomstrande för att efter några veckor övergå till den torra, bruna natur som kännetecknar sommaren (och egentligen resten av året). Som om inte det vore nog så är Israel är rätt litet land till ytan så alla som vill se vårblomningen befinner sig på ungefär samma ställe vid samma tillfälle. Och det verkar som att alla vill se vårblomningen. När vi svängde in på parkeringen vid Tel Shoucha imorse strax före nio stod fyra bilar parkerade. Tre timmar senare när vi kom tillbaka hade antalet hundrafaldigats och kommersen var i full gång.

Vi fick i alla fall njuta av en tämligen ostörd vandring i maklig takt (Ella gick själv de ca två kilometrarna) med både frukost- och kaffepaus bland blommande lupiner, anemoner och cyklamen.

Det rosa området på andra sidan vägen är blommande mandelträd.

Så här glad var Eitan nästan hela tiden.

Ella var ganska glad hon med.

Finaste killarna.

Ibland blir man lite trött...

...ibland blir man jättetrött.