Nahal Tze'elim

Förra helgen befann vi oss ju i öknen. Camping och vandring på programmet. Som vanligt... Vi slog upp tältet i beckmörker, lagade pasta med köttfärssås och klädde barnen i dubbla pyjamaser och packade sedan in dem i fleecefiltar och vanligt täcke. Det blir kallt i öknen på nätterna, vid 8-tiden på kvällen var det bara 7 grader och temperaturen sjönk säkerligen ytterligare under natten.

Jag vet inte om det är rörelseoskärpa eller om stjärnorna verkligen flyttar sig så där mycket på 30 sekunder...

Glada barn äter frukost i tältet

På morgonen efter frukost mötte vi upp med några kompisar som hade sovit på annat håll. Vi hade anställt en chaufför med minibuss som körde oss så långt man kunde komma på grusvägen och som sedan skulle komma och hämta oss när vi vandrat klart. Dels för att vi skulle slippa den extra väntetiden medan man runt kör för att hämta bilar från början av vandringen, dels för att sannolikheten att bilen som man skulle hämta antingen är borta eller har sönderslagna rutor och saknar radio tyvärr är alldeles för hög när man lämnar en bil i öknen. Maken hade beskrivit vandringen som väldigt vacker, ganska lång men rätt platt, bara 2-3 lite svårare passager. Och han hade ganska rätt. Nahal Tze'elim är väldigt imponerande och vacker. Efter ett kort uppförslut möttes vi av en utsikt i toppklass. Och maken pekade ned i ravinen mot flodbädden och sa "där nere ska vi vandra". Jaha. Det var bara att bita ihop och börja nedstigningen. Som tur var finns det handtag/trappsteg inborrade i klippväggen men jag får nog erkänna att det kändes lite darrigt att ta sig ned med en ryggsäck med Eitan, vatten och lite mat i. De där extra 16-17 kg märks rätt bra. Men jag imponerade iaf lite på de andra personerna i sällskap, de som praktiskt nog bara hade ett barn per familj vilket innebar att mammorna kunde klaga över att vatten var så tungt att bära... Jag var rätt avundsjuk på dem ibland.

Kunde vi inte bara ha börjat där nere?

Utsikten var det inget fel på!

Visst ser jag ganska proffsig ut?!

Jodå, jag var glad också! Och under palestinasjalen har vi gömt Eitan.

Våra 12 km tog hela dagen att genomföra. Vi startade vid 8.30 och var framme vid slutet strax efter 4-tiden på eftermiddagen, i lagomt skymningsljus. Nahal Tze'elim är en vandring som jag gärna skulle ha velat gjort utan så mycket vikt på ryggen. Men de där hoten om skilsmässa som uttalades i ytterligare en ordentlig nedstigning precis innan lunchrasten har så här i efterhand övergått till en insikt att det nog var den sista lite mer utmanande vandringen vi kan göra på några år, Eitan börjar bli för tung för mig att bära längre sträckor.

Sekunden efter att det här kortet togs visade jag fingret och snäste "du kan väl för fan hjälpa mig istället!". Maken hävdade att han fotade för min blogg. Verkar ju som att han hade rätt.

I bakgrunden kan man ana Döda havet. Eller ljuset i tunneln som vissa kallar det. Till exempel personer vars fotsulor bränner och lårmuskler krampar...

Vandring i Eilat-bergen

För ganska precis en månad sedan befann vi oss i Eilat för en natt i tält följt av en vandringsdag. Efter att följt väderleksrapporterna ändrades plats för vandringen både en och två gånger. Och medan resten av Israel hade värsta vinterstormarna så var det mest sand som ven runt våra ögon. Kvällen inleddes med en kycklingwok gjord i lägerelden tillsammans med Sara med familj. Till efterrätt serverades lussekatter, julmust och ett och annat glas vin. Lite senare anslöt även en kollega till Yarden och hans familj.

Vandringen gjordes i den absolut sydligaste delen av Israel, med gränsen till Egypten inom synhåll. Vacker utsikt, en del krävande passager, magsjuka barn och så sandstorm då gjorde vandringen klart minnesvärd. Såpass minnesvärd att jag tycker att det är ok att blogga om den en hel månad senare...

Och för er som tycker att det är alldeles vansinnigt många bilder till det här inlägget, kom ihåg att de senaste sju inläggen varit bildlösa!

Sara och Joel myser vid lägerelden

En ung Buddha i öknen

I förgrunden - sand, i bakgrunden Egypten.

Sara tar sig smidigt igenom en sk trång sektor

Några inslag av lättare bergsklättring blev det också

Våga vägra turistposering!

Ökenvandring

Ja, vi var så klart inte bara ute och tältade i öknen förra helgen, vi vandrade lite också. Inte så långt, tror att det var 4 km totalt. Och det tog oss ca 3 timmar att promenera. Ella gick själv i 300 meter kanske, sedan fick vi nog. Vet ni hur många stenar det finns i öknen som man kan plocka? Och hur mycket sand? Det hade nog gått snabbare för Eitan att krypa...

Vandringen gick i en ravin och därmed skugga större delen av vägen (här syns ravinen uppifrån)

Naturens egen graffiti

Ella plockar stenar...

Eitan ledsnade som vanligt och somnade.

Jadå, ska man vandra i öknen ska man ha palestinasjal enligt min man. Han hävdar att den är bekväm, jag hävdar att den inte är direkt klädsam.

Morgon i öknen

Öken

Det är lätt att glömma hur jäkla jobbigt det är att vandra i öknen när man ser fotona från Yardens vandring förra helgen. Öknen är så imponerande och vacker. Man kan verkligen höra tystnaden. Det känns som att man befinner sig på en annan planet ibland. Lite sugen på att vandra är jag allt. Några timmar iaf.

Fotona är tagna i Park Timna, några mil norr om Eilat.

reklam

Alltså, det började med att jag laddade ned senaste versionen av Picasa och tänkte fixa mina bilder från Eilat lite. Sen såg jag att man kunde göra bildspel väldigt enkelt, så då gjorde jag det. Och sen när jag skulle spara ned bildspelet så såg jag att man kunde ladda upp musik till det och när jag började leta musik på datorn så hittade jag en låt som hette "Solsken", mycket passande. Hade ingen koll på vad det var för låt men det visade sig att det var en gammal Wille Crafoord-låt och eftersom första raden var "sommaren är bäst på vintern..." så fick låten godkänt. För att kunna bada, gå klädd i shorts och dricka kaffe på balkongen i december är ju faktiskt väldigt speciellt. Till och med när man bor i Israel.

Så, istället för att få se några foton från Eilat får ni nu en hel multimediaupplevelse, tack vare Google! Det enda som jag inte kunde fixa, som jag verkligen skulle ha velat, vore att lägga in vädret också så att ni också hade fått lite värme. Men, det fixar de säkert till nästa version. Jag gillar Picasa!

Gräsänka

Det känns lite läskigt, jag är ensam hemma med Ella i 3 nätter. Yarden har precis stuckit iväg med sina kompisar på en ökenvandring fram till söndag morgon. Och från vandringen bär det direkt iväg till en konferens i Eilat tills på tisdag. Fast så länge kunde han inte tänka sig att vara ifrån familjen (läs: Ella, han hade nog klarat sig utan mig några dagar till...) så på söndag kväll kommer jag och Ella att möta upp honom i Eilat. Kanske blir lite mer mammaLEDIG när man får bo på hotell, även om Yarden kommer att vara upptagen på dagtid.

Tyvärr verkar det som att det ska bli lite svalare i Eilat till veckan. Istället för 25 grader som det ser ut att bli i helgen så blir det nog bara runt 20 grader. Men ett dopp i poolen borde man väl kunna klara? Kanske måste köpa badbyxor till Ella så kan vi köra lite babysim också!

Flip-flop

Jag måste bara säga att jag gillar att jag kan gå i flip-flops halva året här. Framför allt är det en jäkla tur, med tanke på hur mina tånaglar ser ut. De som jag har kvar alltså. För alla de där ökenvandringarna som vi envisades med att göra under vinterhalvåret skördade sina offer. Mina lilltånaglar är borta. Mina stortånaglar ser ut som att de fått fransk manikyr, men vita kanter som är är upp till en cm breda. Försöker täcka över naglarna så gott det går med nagellack. Funderar på om man ska måla lilltårna också? Eller kommer tårna trilla av då? Jag hoppas verkligen att alla naglar har hunnit återhämta sig till hösten när det är dags att snöra på sig vandrarkängorna igen!

Yam Ha'Melach

I lördags morse klev vi upp tidigt och packade in oss i bilen för en tur söderut. Vi hade bokat in en dag på spa vid Döda havet. Körde den långa vägen runt Västbanken då man kommer ner i öknen, åker förbi beduinbyar och kameler i massor! Mycket turistvänligt. Kicki stirrade storögt och började yra om Jesus och olivlundar och sandaler...

Vägen ner mot Döda havet är riktigt cool, slingrar sig ned genom öknen, nivåskillnaden är markerad vid sidan av vägen var hundrade meter och en stund innan man når Döda havet finns det utsiktspunkter där man ser havet och bergen i Jordanien. Tyvärr var det varmt och därmed rätt disigt när vi åkte men det var ändå helt ok.

Vår spadag tillbringades på Novotel Thalassa, ett av de allra sydligaste hotellen. Inledde lite lugnt med simmande i poolen tills det var dags för våra massagetider - 40 minuter i himmelen. Yarden kom ut från sin massage och hävdade att han ville gifta sig med sin massör, om han bara kom in genom dörren till lägenheten. Kicki hade nåt glansigt i ögonen och jag misstänker att hon hade funderat lite mer på skilsmässa om inte hennes massör hade sett ut som ett troll. Själv hade jag en söt massör, men det var ju fullständigt bortkastat på mig eftersom jag i vanlig ordning somnade.

Efter massagen var det dags för bastu, 4-graders pooler, saltvattenspool och sen tog vi oss upp till den dignande lunchbuffén. Proppmätta satte vi oss sen på det lilla tåget som körde oss ned till stranden. Återigen dags för en hänförd människa som fascinerat inser att man flyter verkligen och att de där fotona man ser med folk som sitter och läser tidningen faktiskt är fullt genomförbara. Enda minuset var att det inte fanns någon lera på stranden, kan tänka mig att hotellen hellre ser att man bokar in en lerbehandling hos dem än att man kletar in sig själv gratis. Efter badturen återvände vi till det luftkonditionerade spa't och plaskade vidare i poolen och läste böcker i skuggan.

På väg hem gjorde vi det obligatoriska stoppet vid Ahava's outlet och shoppade på oss krämer, oljor och lotions lagom till ett mindre varuhus. Och sen tog vi upp två liftare också, allt för att öka den israeliska upplevelsen för Kicki. Tyvärr för henne (som satt i baksätet) så hade de här killarna vandrat i öknen ett par dagar och luktade därefter.

Frieriet - the story!

I veckan firades Shavuot i Israel vilket innebar att vi var lediga och bestämde oss för att göra en utflykt. Yarden ville åka redan på tisdag kväll men jag ville fira födelsedag+möhippa för min kompis Andrea så vi beslutade att ta en riktigt tidig morgon istället. Så klockan 06.00 proomenerade jag och kudden ut till bilen och somnade snabbt igen. Någon timme senare vaknar jag och ser att vi är utanför Beer-Sheva, jag som trodde att vi skulle åka norrut... Hur som helst, kliver ur bilen mitt i öknen och det är svinhett. Kl 08.30 på morgonen. Jag är trött (hann sova totalt 5 timmar) och jag har ont i ryggen. Tillräckligt ont för att jag dagen innan sa att jag inte visste om jag skulle greja att vandra.

500 m in i vandringen sätter jag mig ner på en sten i skuggan och gråter och anklagande frågar jag: Du vet att jag har ont i ryggen, du vet att jag är trött. Och så ska du ha mig att klättra uppför ett berg, mitt i den jävla öknen i värsta hettan? Hur tänkte du egentligen?

Efter löften om en ordentlig förkortning av turen och att nästa utflykt vi gör ska innehålla en vingård, en resturang och en utsikt som man kan köra bil till fortsätter vi. Och det började kännas bättre ganska snabbt. Ryggen var helt ok och det kändes som mina timmar på gymmet verkligen gjort en viss skillnad - jag kände mig knappt andfådd och jag hörde Y flåsa bakom mig (jag hade ju ingen aning om att han var så nervös att han knappt kunde andas). Mitt emot oss ser man ett berg som ser coolt ut, fullständigt platt upptill. Har Ha'har (Har Sin) heter det och enligt vissa forskare är det här berget Sinai, där Moses mottog de 10 budorden och Toran av Gud. Passande nog var det just på Shavout som man säger att detta hände.

Till slut kom vi upp till toppen av Halakberget och hittade lite skugga där vi satte oss för att äta. Trodde jag. Istället börjar Yarden prata om hur mycket symbolik det fanns för oss, på den här platsen och det här datumet. Har He'chalak utgjorde den södra gränsen till Israel enligt Bibeln (här plockade han upp ett utdrag från Josua, i Gamla Testamentet, och läste för mig). Vad uttråkad han måste ha varit igår kväll, tänkte jag - men intressant ändå, att alla platser är så fulla av historia i det här landet. På Shavuot brukar man också läsa ur Bibeln om Rut, som var en icke-judisk kvinna som gifte sig med en judisk man och så småningom blev mormorsmor till Kung David (ok, hon konverterade förvisso men ändå...). Och det nämnde Y också som ett sammanträffande. Dessutom möttes vi på en resa där destination var ett berg (i Vietnam) och vi gillar båda öknen och har tillbringat mycket tid där under det senaste året. Så därför var den här turen väldigt speciell, och faktiskt hade han börjat funderat på den redan för 6 månader sedan (det var här jag började ana att jag nog borde sätta mig upp och lyssna lite mer intensivt) och planerat den under de senaste 2 månaderna. Och just där, just då ville han fråga om jag ville följa i Rut's fotsteg, och korsa "gränsen" till Israel tillsammans med honom för att bli hans fru?

Och det ville jag ju så klart!!! Sa jag mellan tårarna. Ur en kaffekopp fiskades en sammetspåse som innehöll en ring, som Yarden designat (tillsammans med guldsmeden). Lite stor är den nu, men med uppsvullna fingrar pga hettan satt den som en smäck. Och sen tog vi lite foton och drack kaffe! Och sen seglade vi båda ned på lätta fötter. Ok, på slutet var jag rätt trött för det var hett som bara den men det var många pusspauser på vägen ner så det gick bra.

Så gick det till, när Karin och Yarden förlovade sig!

Ökenhajk

Ja, ni börjar antagligen att vara trötta på att höra om våra ökenvandringar men jag misstänker att det här är det sista inlägget på en rätt så lång tid, börjar bli för varmt för öknen nu. Dagen efter att ha varit i Eilat stack vi tillbaka till nästan samma område, några mil norrut, för att vandra tillsammans med Tom, Ran, Ofir och Shani under tre dagar. Gjorde ett stopp för att "plantera" vatten på ett ställe som låg halvvägs på vår rutt. Räkna med ca 6 liter per person och dag så inser ni varför man inte är så sugen att bära runt på allt det vattnet i 3 dagar... Slog läger ca 1 km från gränsen till Jordanien, åt middag och sov sött.

På morgonen stack vi iväg med tunga ryggsäckar (nåja, jag behövde bara bära 6 liter, Yarden tog 12...) och gick mot en canyon (vad fasiken säger man på svenska, ravin??). Det var en riktigt varm dag, som tur var lite vind som svalkade. I canyonen var det bara sätta igång och klättra, med hjälp av rep, repstegar och handtag borrade in i väggen. Lite småläskigt men mest kul. Dock inte för Ran som tyckte att det var vidrigt, men han grejade det iaf! När vi väl kommit upp över ravinen så började det blåsa ordentligt. Motvind naturligtvis. Fyllt med sand som lade sig i ett lager över hela kroppen. Och mina fötter ville inte vara med, kände blåsorna växa. Men, vad göra? Bara att streta vidare. Efter ytterligare en klättring, nedför denna gång hittade vi ett ställe att övernatta på.

Trång passage under klättringen

Dag två var en strålande solig dag, ingen sandstorm i sikte. Vandrade i en lång uttorkad floddal (nachal på hebreiska) med berg på vardera sidor. Mäktigt till en början, grymt tråkigt efter 5-6 km... Fötterna var inte direkt bättre men iaf väl tejpade. Fast när Ran slöt upp vid min sida för att kolla läget och plantera en idé om flykt i mitt huvud så blev jag övertalad ganska snabbt. Istället för att fortsätta efter att vi nått vägen där vattnet var gömt så tyckte han att vi skulle lifta till bilen och åka hem! Och så fick de andra fortsätta som planerat.

Fick en del pikar om vilka losers vi var men när jag visade mina fötter och lovade Tom att han skulle få min lilltånagel som minne, när den faller av, så blev de lite tystare iaf! Hade tur och fick snabbt lift med en kille som bodde precis där vi parkerat bilen. SÅÅÅÅ skönt att komma hem. Duscha, se på TV och sova i en stor, skön säng. Nu är det slut på vandringar på ett tag för mig, mina fötter behöver ordentlig återhämtning.

The Waterboys

Det är öken...

Ja, jag vet att jag redan avslöjat alla lögner så ni behöver inte tro på nåt jag skriver i det här inlägget. Men innan jag blev sådär jättetrött och fick ont precis överallt så var det faktiskt en trevlig tur vi hade i öknen.

Turen som valts denna gång var i den stora Maktesh (ha'machtesh ha'gadol) i Negevöknen. En maktesh är en jättelik krater som skapats genom att ett berg rasade ihop för miljoner år sedan. De lär bara finnas i Israel och här finns det totalt 3 stycken. Den stora kratern är den minst besökta och totalt träffade vi 2 människor på den här turen och de gick en annan tur vars väg korsade vår i ena änden.

Vi började vår vandring på fredag kväll, efter att solen gått ned och fullmånen lyste upp vår väg. Yarden jiddrade lite om hur romantiskt det var, men ganska snart efter det stötte vi på en hyena och efter det var romantik det sista jag tänkte på. Framåt 23-tiden, när vi nått till änden av kratern slog vi läger för natten (rullade upp liggunderlagen och kröp in i sovsäckarna).

Vaknade med solen i ögonen runt 6.30 och upptäckte att vi var omringade av kameler. Jag är fortfarande helt fascinerad av att man kan se kameler och blir hysteriskt glad varje gång. Drack lite kaffe och började ta oss uppåt på bergen som omger kratern. Ganska snart var det riktigt varmt och solen brände ordentligt på armarna. På vissa ställen stod öknen i blom, marken var fullproppad av lila blommor och bin surrade överallt. Utsikten var otrolig uppe på bergskammarna.

Efter några timmars vandring började naturen ta ut sin rätt. Eftersom vi ständigt gick på bergskammar som lutade snett nedåt åt höger så gick jag och haltade utan att vara medveten om det och fick följdaktligen kramp i vänster skinka med jämna mellanrum! Och vi gick uppför, och vi gick nedför , och vi gick uppför och... Framåt 15-tiden började jag vara tjurig som en treåring, och vi hade inte längre vatten i mängder (tillräckligt för vandringen men inte så mycket "säkerhetsvatten" ifall något skulle hända) så vi bestämde att inte fullfölja hela vägen på bergskammarna utan ta oss ned i kratern igen så att vi kunde vandra på plattmark. Och precis när vi är på väg ned träffar vi på en stor vattenreserv. Efter idogt letande hittade vi en kran och därifrån kom det färskvatten, trodde vi. Men helt säkra var vi inte. Beslutade oss iaf för att fylla upp en flaska att använda i yttersta nödfall. T ex om vår bil som stod parkerad vid vägen skulle ha blivit stulen, en inte särskilt ovanlig händelse i de här delarna av Israel.

Men, slutet gott, allting gott. Stapplande nådde vi fram till vår lilla bil och kunde pusta ut och köra hem till Tel Aviv. Jag svor att inte vandra på några bergskammar under de närmsta två åren. Och hittills har Y varje dag när han kommit hem från jobbet sagt till mig hur fantastiskt duktig jag var som klarade av att gå dessa 27 km som det blev totalt! Och jag kan inte annat än att hålla med honom.

Varför man inte ska vandra långa sträckor i öknen

Man kan ju tro att det är vackert att vandra i öknen. Att man får uppleva saker som man inte annars skulle se, att man mår gott av luften, utsikten och motionen. Att man efteråt mår toppen och känner sig som en ny, bättre människa. Det kommer ni antagligen att få höra i senare inlägg men här tänkte jag hjälpa er att genomskåda alla lögner!

Att se djur i deras rätt miljö är en upplevelse. Sure, det är kul att se kameler - det är läskigt som tusan att se en hyena i mörkret och veta att man ska lägga sig och sova under bar himmel om ett litet tag. Föredrar att se dem bakom galler.

Man känner inte att man svettas inte i öknen eftersom svetten avdunstar på en gång. Det stämmer, det syns inte att man svettas, däremot luktar det...

Äventyrliga bitar av turen får en att känna sig mer levande! Skitsnack, när man går på en kam med ett stup på ena sidan, 35 gradig lutning med rullgrus på andra så sprutar iaf mina tårar av skräck och det enda jag önskar är att jag ska överleva.

Just den här kammen var faktiskt inte ett dugg kul

Den friska luften får en att känna sig pånyttfödd! Hmm, det enda som kommer att bli pånyttfött här är huden på mina armar, trots åtskilliga insmorningar med 34:ans solskyddsfaktor ser de ut som att de kommer trilla av snart. Och de börjar skifta i grönt pga all Aloe Vera som de är insmorda i.

Motion är bra för kroppen! Möjligtvis i måttliga mängder. Jag kan knappt röra mig, jag kved högljutt när jag tvingade mig nedför trappan för att gå ut med hunden och fötterna... kolla speciellt in min "lilltå" nedan!

Kolla in var lilltåblåsan egentligen börjar...