Ja, ni börjar antagligen att vara trötta på att höra om våra ökenvandringar men jag misstänker att det här är det sista inlägget på en rätt så lång tid, börjar bli för varmt för öknen nu. Dagen efter att ha varit i Eilat stack vi tillbaka till nästan samma område, några mil norrut, för att vandra tillsammans med Tom, Ran, Ofir och Shani under tre dagar. Gjorde ett stopp för att "plantera" vatten på ett ställe som låg halvvägs på vår rutt. Räkna med ca 6 liter per person och dag så inser ni varför man inte är så sugen att bära runt på allt det vattnet i 3 dagar... Slog läger ca 1 km från gränsen till Jordanien, åt middag och sov sött.
På morgonen stack vi iväg med tunga ryggsäckar (nåja, jag behövde bara bära 6 liter, Yarden tog 12...) och gick mot en canyon (vad fasiken säger man på svenska, ravin??). Det var en riktigt varm dag, som tur var lite vind som svalkade. I canyonen var det bara sätta igång och klättra, med hjälp av rep, repstegar och handtag borrade in i väggen. Lite småläskigt men mest kul. Dock inte för Ran som tyckte att det var vidrigt, men han grejade det iaf! När vi väl kommit upp över ravinen så började det blåsa ordentligt. Motvind naturligtvis. Fyllt med sand som lade sig i ett lager över hela kroppen. Och mina fötter ville inte vara med, kände blåsorna växa. Men, vad göra? Bara att streta vidare. Efter ytterligare en klättring, nedför denna gång hittade vi ett ställe att övernatta på.
Dag två var en strålande solig dag, ingen sandstorm i sikte. Vandrade i en lång uttorkad floddal (nachal på hebreiska) med berg på vardera sidor. Mäktigt till en början, grymt tråkigt efter 5-6 km... Fötterna var inte direkt bättre men iaf väl tejpade. Fast när Ran slöt upp vid min sida för att kolla läget och plantera en idé om flykt i mitt huvud så blev jag övertalad ganska snabbt. Istället för att fortsätta efter att vi nått vägen där vattnet var gömt så tyckte han att vi skulle lifta till bilen och åka hem! Och så fick de andra fortsätta som planerat.
Fick en del pikar om vilka losers vi var men när jag visade mina fötter och lovade Tom att han skulle få min lilltånagel som minne, när den faller av, så blev de lite tystare iaf! Hade tur och fick snabbt lift med en kille som bodde precis där vi parkerat bilen. SÅÅÅÅ skönt att komma hem. Duscha, se på TV och sova i en stor, skön säng. Nu är det slut på vandringar på ett tag för mig, mina fötter behöver ordentlig återhämtning.
No comments:
Post a Comment