De pregnanta kvinnornas räddare

I morse räddade jag inte mindre än tre höggravida mammor från att lämna dagis med sina respektive barns ryggsäckar på ryggen! Jag säger då det, gravida kvinnor är verligen inte smarta. Och inte blir det bättre när de börjar amma heller. Been there - done that!

Dagens val

Med inspiration från alla dessa modebloggare och deras outfits bestämde även jag mig för att visa "Dagens val"...

...blåvalen!

Glaskross

Visst är det så att ens finmotorik fullständigt slås ut när man är gravid? Att man blir fumlig och tappar saker konstant? Eller är det bara jag? Igår var det ett vinglas och en senapsburk som krossades. Idag har jag hittills inte krossat något men det beror nog mest på att jag fortfarande håller ett kramaktigt tag om kaffekoppen. Vänta bara, det kommer nog. Dagen är fortfarande ung.

"Graviditet är ingen sjukdom..."

Jag anser mig ha klara bevis för att graviditet bör räknas som en sjukdom. För mer än en vecka sedan köpte jag ett glasspaket med en vansinnigt god vanilj- och körsbärsglass. Paketet står fortfarande kvar i vår frys - mer än halvfullt. Det kan aldrig ha hänt tidigare i mitt liv. Inte ens nu när jag skriver om den här glassen känner jag något direkt sug att äta av den. Skrämmande!

Packad

Nu har jag packat det där väskeländet iaf. Nu kan jag med gott samvete åka och få zonterapi/reflexologi och säga åt reflexologen att göra allt vad hon kan för att sätta igång förlossningen. Eller iaf få mina fötter mjuka och sköna och mig lite avslappnad och bortskämd. Återkommer om vad som finns i väskan lite senare kanske.

Blodtryck

Jag behöver er hjälp. Har ni några tips på hur man håller sitt blodtryck lågt under mätning? Jag har nämligen ett stabilt, perfekt blodtryck när jag mäter själv hemma men så fort jag kommer till vårdcentralen eller doktorn skjuter det i höjden. Och jag känner själv hur det rusar iväg när jag försöker sitta där och slappna av.

Samma sak hände under förra graviditeten och därför införskaffades en blodtrycksmätare som jag använder för daglig kontroll och jag ligger ständigt runt 125/75. I förrgår var jag på koll på MVC och blodtrycket stannade på 141/85 - över 140/90 räknas som högt blodtryck och det var mao inte helt tillfredsställande. Direkt efter hade jag tid hos min doktor och även han kollade naturligtvis mitt blodtryck och ju mer jag försökte slappna av desto högre blev det. Så han valde att skicka mig till sjukhuset för tester ifall att jag skulle ha drabbats av graviditetsförgiftning (efter vecka 33 skickas man direkt till sjukhuset i dessa fall). Jag försökte förklara att mitt blodtryck är finfint hemma och att jag inte har några andra symptom men han ville inte ta några risker.

Hur som helst blev det en kväll på sjukhuset tillsammmans med ett antal andra höggravida kvinnor. Här hade jag väl redan gett upp och kände att jag inte behövde visa några bra resultat och naturligtvis var mitt blodtryck på första försöket 127/69. Sköterskan undrade vad jag gjorde där egentligen. Fick iaf ligga med monitor på magen i en timme och allt såg jättebra ut. Blodproven kom tillbaka utan anmärkning. Men nu är det meningen att jag ska gå och kolla blodtryck på MVC 3 ggr/vecka och jag vet ju redan nu hur det kommer att gå. Om ni inte kan hjälpa mig helt enkelt!

Sur som ättika

Idag är jag på riktigt dåligt humör. Hade tänkt åka och veckohandla men istället sov jag i två timmar. Tror jag skjuter på handlingen till imorgon istället.

Panther (betoning på sista stavelsen, det fulla arbetsnamnet är Panter hämnaren, fast på hebreiska) måttade in några riktigt hårda sparkar i morse så att jag nästan vek mig dubbel. Yarden vågade inte pussa mig hej då när jag lämnade av honom på jobbet efter att jag gett honom ett par ordentliga avhyvlingar på morgonen. Den enda som verkade oberörd av mitt humör var Ella som är helnöjd med att vara tillbaka på dagis.

Ikväll ska jag till min läkare och till sköterskorna för att kolla blodtryck mm. Den här gången har jag med all säkerhet gått upp för mycket i vikt enligt dem, men jag har faktiskt varit väldigt hungrig. Kolhydratladdningen har dragit igång, jag skulle kunna äta hur mycket pasta som helst!

Vädret är iaf mycket bättre idag - man kan faktiskt se himlen och luften känns riktigt fräsch. Och temperaturen har sjunkit ned mot 22-23 grader, antagligen hjälpte det att jag handlade 4 par shorts till Ella igår!

Elefantfot

Nu är de här - elefantfötterna. Svullna anklar. Tår runda som små prinskorvar. Tur att jag redan för några veckor tog beslutet att bara använda mina Birkenstock. Passar till allt, inte minst elefantfötter. Snygg och stylish är mina ledord...

Vandring?

Det är svårt att förstå hur himla begränsad jag blivit sedan jag drabbats av foglossning. Jag undviker att gå i möjligaste mån, jag vet att om jag ska veckohandla kommer jag att få lida för det på kvällen, jag har helt slutat att dammsuga (ok, just den biten är inte så himla jobbig). Igår ringde en kompis och frågade om vi skulle träffas idag. Han vet om att jag har problem med ryggen så han hade tagit hänsyn till mig i planerna. Han tyckte att vi kunde träffas och gå en kort promenad, "kanske en timme bara, ingen riktig vandring". Jag skrattade honom rakt i ansiktet och sa att isf fick han nog fixa fram en rullstol först. Yarden skakade på huvudet och muttrade att "vi hade nog varit tvungna att ringa efter en ambulans efter en halvtimme". Istället styrde jag om det till picknick i en park med kort avstånd från parkeringen. Så nu står det en paj i ugnen, nybakta muffins är nerpackade och så ska jag fixa en sallad. Vi ska nog kunna få det trevligt trots utebliven vandring!

Pre-natal depression?

Idag är en sådan där dag då hormonerna jobbar för högtryck. Jag har storgrinat i 45 minuter och jag har ingen aning om varför. Kanske för att jag är så jädrans less på att vara gravid? Kanske för att livet är orättvist i stort? Kanske för att solen skiner, fåglarna sjunger och vi har behagliga 26 grader här? Kanske för att jag har en blå t-shirt på mig idag? Ni fattar, det kan bero på precis vad som helst. Jag jobbar stenhårt på ett botemedel dock. Chokladmuffins med vaniljkrämsfyllning. Hittills har jag ätit två, det har hjälpt lite grann. Det finns fem kvar i frysen, får se om det krävs att jag äter allihop innan det känns bättre.

Smärtsamt...

Alltså, ni var ju ganska överens om att jag minsann var en smärt och spänstig människa med bara en liten mage och inget fett på kroppen i övrigt. Skulle ni då kunna vara vänliga och förklara detta??

Detta var fram till i förrgår en fullt funktionsduglig solstol. Tills jag slog mig ned i den. Man får väl vara tacksam för att det främst var mitt ego som fick sig en smäll - svanskotan klarade sig bra och ett och annat blåmärke på rumpan skadar ingen...

Magbilder

Snacka om att andra barnet inte får lika mycket uppmärksamhet som det första. De bilder som har tagits på min mage den här gången kan väl räknas på ena handens fingrar, med Ella finns det väl ett hundratal ungefär... Fy, dålig mamma. Fast jag kanske kan hävda att några av Ellas bilder är tagna den här graviditeten?! Här kommer iaf en bild på hur magen ser ut idag. På riktigt.

No kidding i repris

Surfar lite planlöst runt på gravidsajter. Och så hittar jag något som känns rätt passande och ganska bloggvärdigt. Fast sedan inser jag att jag redan bloggat om det. Så jag ger er "Vecka 34" i repris...

Vecka 33

Ca 2,1 kg väger lillkillen nu och han har vänt sig med huvudet nedåt. Det hade jag iofs räknat ut själv eftersom jag behöver gå på toaletten så fort jag reser mig upp... Var även hos sköterskan för koll av mig. Hade gått ned ett halvt kilo sedan förra gången så jag fick inte höra några klagomål på att jag var för fet. Jag skulle iofs hävda att min "viktnedgång" berodde på att det var ca 10-12 grader varmare igår än senast jag var där. Varma kläder väger en del... I verkligheten har jag gått upp ett halvt kilo sedan sist.

Jag börjar iaf att vara vansinnigt less på att vara gravid. Förra gången var det kul och spännande, den här gången känns det mest som ett nödvändigt ont. Idag är jag trött som bara den och ska passa på att sova ett par timmar innan det är dags för veckohandling. Det är ju definitivt en fördel med att inte jobba, att jag faktiskt kan sova när jag behöver det. Bebisräknaren säger att det är 55 dagar kvar. Jag försöker komma ihåg att det antagligen kommer att vara 65 dagar, även fast jag hoppas på 45!

Jordbävning?

Försökte förklara det här med foglossning för min älskade make. Och han var extremt förstående:

"Det är ju kontinenter som rör sig, tektoniska plattor. Klart det känns."

Det är alltså samme man som kallat min bakdel för ett "monumental ass". Samme man som jag är gift med. Ibland kan man ifrågasätta sin egen intelligens...

Foglossning

Jag har fått inse fakta. Mitt ryggonda är inte mitt gamla vanliga ryggonda. Jag har drabbats av foglossning. Vanlig ryggont går över på någon vecka, vanlig ryggont känns inte som att någon sticker hundra knivar i mig när jag vänder mig i sängen på natten, vanlig ryggont blir bättre av stretching, yoga och långsamma promenader.

När jag var gravid med Ella klarade jag mig helt från foglossning. Ok att jag kände mig lite öm i ljumskarna när jag varit ute på en längre promenad men det var alltså inget mer än så. Igår dammsög och våtorkade jag golven i hela lägenheten, tog ut hunden på en promenad och satt ganska mycket framför datorn och jobbade. Inatt kunde jag knappt gå till toaletten pga smärtorna (ca 5 meter enkel väg).

Idag har jag redan börjat oroa mig över att jag måste gå och hämta Ella, utan bil. 20 minuters promenad. Så, ni olyckssystrar som drabbats av detta tidigare - ge mig tips, lösningar och hopp! Ni andra - uppmuntrande tillrop kommer att uppskattas! Och så kanske vi kan ha en kollektiv tycka-synd-om-stund för mig idag. 3 minuter vid 3-tiden kanske?

Rygg, graviditet och viktuppgång

Igår var jag hos gynekologen för koll. Han är rätt skön och avslappnad min läkare, jag gillar det. När han frågade hur det var med mig så svarade jag sanningsenligt att min rygg gör vansinnigt ont. Han slängde ur sig en blixtsnabb diagnos: "du kanske är gravid, lägg dig där så kollar vi!". Men på vägen till britsen såg jag att han gick ungefär lika krokigt som jag så jag tänkte snabbt att det där med ryggar har han inte koll på! Men, han hade rätt, enligt ultraljudet så var den en 1,4 kilos kille därinne.

Sedan frågade han om jag varit hos sköterskan på vårdcentralen för koll (typ MVC) och jag sa att det hade jag och att hon tyckte att jag var för tjock, jag hade ju lagt på mig 4 kg senaste månaden (jag som har lite bättre koll på läget vet dock att det var 8 veckor sedan jag var där gången innan, att jag den här gången var fullt vinterklädd (inkl skor) vilket inte var fallet förra gången, att jag faktiskt stått stilla i vikt senaste månaden men jag orkade inte argumentera med henne). Min läkare tittade snabbt upp på mig, kollade vilken vikt som stod uppskriven och konstaterade att jag inte alls var för fet. Nästa gång skulle jag be henne ta en titt på hur lång jag faktiskt var. Raka rör och inget daltande, låter kanske lite känslokallt men mig passar det utmärkt.

Tungt

Gravida kvinnor ska inte bära tungt. Så står det i alla böcker, på alla gravidsajter och välmenande människor säger det till en. Problemet är ju bara att det här är ett väldigt relativt begrepp. Hur tungt är tungt liksom? Beror ju väldigt mycket på hur stor och stark (eller liten och svag) personen är. Eller på tillfället, jag är ju t ex mycket svagare när Y är med än när jag är själv...

För ett par dagar såg jag dock en definition på vad som räknas som tungt för gravida kvinnor. Mer än fem kilo var gränsen. Kan någon försöka förklara det för min 12-kilos dotter?

Blodhund

Jag har fått ett extremt välutvecklat luktsinne under den här graviditeten. I början var det rätt jobbigt eftersom det var en hel del lukter som gjorde mig illamående (kaffe, bajsblöjor, make som druckit vin, etc.) men iom att illamåendet gick över så är det inte längre något problem att ha en supernäsa. Tills igår kväll.

När jag kom hem igår kväll så känner jag på en gång att något luktar skumt i lägenheten. Frågade Y om han hade lagat någon konstig mat men han hävdade att det inte luktade någonting alls och att det bara var min jäkla hormoner som löpte amok. Lokaliserade dock lukten till kylskåp/frys men hittade vid en snabb genomsökning ingenting. Ställde in en skål med vinäger (har hört att det ska suga åt sig dålig lukt) och gick och la mig. Imorse när jag steg upp var dock lukten kvar. Så jag letade lite mer noggrannt och fann källan - en öppnad konservburk innehållandes surkål! Slängde in innehållet i en plastburk med lock men lukten finns fortfarande kvar. Så, sanera kylskåpet döck plötsligt upp på att-göra-listan. Precis som om det inte fanns tillräckligt på den redan...

Veckovill

Skitjobbigt, jag kan inte se bebisnedräknaren på min mammas dator. Så nu vet jag faktiskt inte vilken vecka jag är i. Jag får skylla på att man blir lite puckad av att vara på smällen, och inte att det beror på ointresse. Sjätte månaden får räcka som svar tills vidare. Det borde jag vara ett tag till.