Vi har två stycken febertermometrar - en öron- och en muntermometer. Muntermometern visar 37,6 grader. Örontermometern visar 39,2 grader.
Frågorna är många - är jag sjuk? är jag bara sjuk i örat? vilken termometer visar rätt? visar någon termometer rätt?
För att göra saken ännu lite mer komplicerad visade båda termometrar 36,9 grader när maken provade dem ett par minuter efter mig.
Eitan har magsjuka och bajset sprutar åt alla håll. I natt har jag varit uppe och bytt blöjor, duschat barn, bytt lakan och bytt pyjamaser. Nu har killen somnat igen och jag hade ju tänkt göra detsamma. Men se det går inte. Grannen ovanför renoverar nämligen sitt badrum och inte nog med att det borras konstant, just nu håller de även på att banka på något så att hela huset skakar. Hur Eitan kan sova är ett mysterium.
Idag var Eitan fit for fight för dagis igen, Ella däremot fick stanna hemma pga feber. Hon toppade på strax över 40 grader och har alternerat mellan att ligga på soffan och i vår säng. Jag får väl erkänna att jag inte haft något alls emot att ligga bredvid större delen av dagen med tanke på hur bräcklig jag varit efter gårdagens bröllop. Självförvållad magsjuka kanske man kan kalla det...
Och så hoppas vi att ingen annan blir smittad...
Uppdatering: Enligt doktorn är det ingen ögoninflammation utan sviterna av ett olyckligt placerat insektsbett så smittorisen är nog ganska liten.
Förra veckan började Eitan på dagis. Efter en lite knagglig start så verkade det ha lossnat i slutet på veckan. Så i söndags skulle jag ha min första "lediga" dag, inte vara i beredskapsläge för att kunna gå till dagis när som helst. Min plan var att jag skulle lyxa till det lite och åka till plantskolan och köpa fina blommmor till balkonglådorna. Men inte, istället låg jag i sängen med halsont, huvudvärk och feberfrossa. Inte lika trevligt. Och medan resten av landet ägnade gårdagen åt grillning, öldrickning, flaggviftning och annat traditionellt nationaldagsfirande låg jag och sov. Men nu verkar jag vara på bättringsvägen, barnen är tillbaka på dagis men blommorna får nog vänta lite tills städning, tvätt och veckohandling har gjorts. Jag kan ju faktiskt njuta av de blommande jakarandaträden tills vidare.
Jag sa till Y på nyårsdagen att det här skulle bli "det friska året". Idag vaknade jag av magknip. Och sen var det bara att rusa till toaletten. Oh, the irony.
Har snaskat på kokt ris och lite bröd idag. Började känna mig lite bättre vid lunchtid men då slog ju den verkliga plågan till. Koffeinabstinensen. Så det var bara att välja - huvudvärk eller trasig mage.
Jag misstänker att min kropp har ägnat sig åt någon form av detox efter helgens gåslever- och champagnechock. Vi drar igång det friska året imorgon istället.
Jodå, efter totalt 1,5 år av amning slog mjölkstockningen till även hos mig. Från att det ömmade lite tills jag var fullständigt däckad med ett bröst hårt som ett bowlingklot och 39 graders feber tog det bara ett par timmar. Och nu kör jag alla tips om hur man ska bli av med det - jag har sovit hela eftermiddagen, druckit mycket vatten, ammat så gott det går (Eitan blir jädrigt lack när det inte kommer någon mjölk), värmekudde på bröstet och så kål i BHn då. Rödkål. Lite mer stylish än vitkål. Förhoppningsvis fungerar den på samma sätt.
Antal blöjbyten: 4 el 5
Antal nedbajsade byxor: 3 (4 om man räknar in mammans)
Antal nedspydda tröjor: 2
Antal gånger mamman blivit nerspydd: 2
Antal gånger mamman har blivit nedbajsad: 1 (diarré vid amning är ingen höjdare)
Antal timmar som mamman har fått sova i ett sträck: 3
Antal lakansbyten: 0
Ni ser, jag avslutar positivt! Och Ella verkar vara frisk igen.
Egentligen vill man ju inte höra att ens barn har öroninflammation. Men när barnet ändå har skrikit halva natten och däremellan gärna sovit på en själv så vill man ju främst få veta vad barnet lider av. Och då känns det lite extra bra när man säger till doktorn att man tror att barnet har öroninflammation, fast doktorn tror att det är magen, tills han erkänner sitt misstag och säger att "mammor vet alltid bäst".
Så ja, Eitan har öroninflammation. Men eftersom han inte hade någon hög feber så fick han bara örondroppar och ingen antibiotika. Och blir det värre och han får mer feber så har han mottagning igen imorgon bitti och då är det bara att gå dit. Förhoppningsvis räcker det med dropparna.
Vad händer med en mamma som snittar 5 timmar sömn, i 1-timmesintervaller, per natt pga sjukt barn? Hon blir sjuk så klart. Ont i halsen, snorig och huvudvärk. Skit.
Jag har iaf fått sova en timme idag och tryckt i mig ett par Alvedon så jag ska nog hålla mig upprätt ett par timmar till. Hade en traumatisk dröm dock - drömde att vår kanin höll på att dö pga att den hade ätit en hibiskusblomma. Skönt när jag om på att vi inte har någon kanin (även fast den hade klara likheter med Chopsy) och att den enda som ätit hibiskus idag var Eitan (och ja, jag googlade för att kolla om det var farligt men med tanke på att man kan göra te på hibiskusblommor så känns det rätt ofarligt, försökte dock plocka ut vad jag kunde ur hans mun).
Mamma har blivit utsläppt från sjukhuset och försöker nu att vila upp sig och bli frisk så gott det går i vårt hem. Eller som Yarden sa (på svenska!): Från sjukhus till skrikhus... Och även om det var bra att vara på sjukhus med tillgång till läkare och mediciner så är ju maten och sjuksköterskan betydligt bättre här. Däremot får hon inte flyga på ca en vecka så hon blir kvar hos oss ett tag till (känns som en trend - förra gången var det askmoln som stoppade hemresan).
Jag har läst upp alla krya på dig-hälsningar för mamma och hon hälsar och tackar så mycket!!
Min mamma kom ju hit för en vecka sedan för att få umgås med barnbarnen och avlasta deras mor lite så att hon skulle få lite tid för sig själv (eller, få tid att fixa klädkamrarna, förvaringen i tvättstugan och diverse annat fix med lägenheten som inte har hunnits med och kanske eventuellt tid till bloggande...). Och det började bra. På onsdagen åkte vi till IKEA och köpte hyllor till tvättstugan, badrumsskåp och lite annat smått och gott. På torsdagen gick vi en långpromenad efter dagislämning och behövde bara stanna till ett par gånger när mamma fick våldsamma hostattacker. Jag hann få upp en hylla i köket och rensa ur Eitans garderob. På fredagen passade mamma Eitan medan jag och Y skaffade nya glasögon och köpte skor åt Ella.
Men sen tog det stopp. Efter det föredrog mamma att ligga i sängen med hosta, feber och en enorm matthet. Hon kravlade sig upp för att, insvept i en fleecefilt, titta på bröllop på lördagen. Förvisso iklädd en glittrande tiara men då hon inte ens ville äta av bröllopschokladen så visste vi att det var illa ställt. Trots detta ville hon inte gå till en läkare förrän igår morse. Och på akuten kunde man konstatera dubbelsidig lunginflammation och dålig syresättning pga att hostan gjorde det svårt att andas djupt. Så nu ligger mamma inlagd på sjukhus och blir förhoppningsvis bättre inom kort. Men att flyga tillbaka till Sverige i eftermiddag blir det nog inget av.
Vi kallar det för äventyrssemester. Att kolla upp den israeliska sjukvården är ju ett lite annorlunda inslag på semestern. Hittills är betyget gott - effektivt omhändertagande och bra läkare. Håll tummarna för att hon kommer hem med alla inre organ också! ;)
Hur lätt är det att förstå att små barn har öroninflammation? Och då menar jag så små barn att det enda sättet de kommunicerar på är via skrik. Matskrik, ontskrik, byta-blöjskrik, mer eller mindre skrik... Eitan har ju haft ont i magen på kvällarna så jag har ju vant mig vid att det skriks en del då. Men de senaste två kvällarna har det dock skrikits lite mer än vanligt, och dessutom en del på dagarna. Men han har sovit bra på nätterna. Inatt sov han t ex från elva till fyra, åt en halvtimme och sov sedan till sju. Så inte förrän imorse när jag såg att han var kladdig vid och i örat fattade jag. Klart killen har öroninflammation.
Ska till doktorn lite senare idag, får se om det redan gått hål på trumhinnan med tanke på kladdet i öran. Nu sover han iaf, i uppförsbacke. Själv ska jag ta en dusch så att jag ser ut som en mamma med koll på tillvaron. Eller iaf som inte luktar sur mjölk...
Om jag skulle starta en ny blogg skulle jag nog döpa den till "Sjukbloggen - en blogg om snor, feber och andra spännande krämpor".
Ja, som ni nog förstår så gick inte vattnet under middagen igår. Däremot slapp jag gefiltefishen. Ella såg nämligen till att få någon form av allergireaktion så att ena ögat svullnade igen (jag misstänker att de marinerade champinjonerna som hon inte ville äta av utan istället skyfflade iväg innehöll chili och att hon troligtvis kliade sig vid ögat efteråt). Efter mycket funderingar, ännu fler åsikter och en irriterad mamma som till slut bad alla andra att hålla tyst beslutade jag och Y att inte åka till sjukhuset eftersom vi båda tyckte att svullnaden hade lagt sig efter en timme. Efter mycket gråtande var det andra ögat i stort sett lika rött och tillsammans med ett par nya tänder på väg så var vår påskseder fullkomlig!
Men varför sitter jag då här och bloggar kl 5 på morgonen istället för att sova? Jo, dels var jag hungrig eftersom jag knappt hann äta något igår. Dels så väntar jag på att alvedonen ska verka så att jag kan sova lite, jag har nämligen självdiagnosticerat mig med bihåleinflammation och det känns ungefär som att huvudet kommer att sprängas inom kort! Just nu känns inte det som ett dåligt alternativ.
Jag anser mig ha klara bevis för att graviditet bör räknas som en sjukdom. För mer än en vecka sedan köpte jag ett glasspaket med en vansinnigt god vanilj- och körsbärsglass. Paketet står fortfarande kvar i vår frys - mer än halvfullt. Det kan aldrig ha hänt tidigare i mitt liv. Inte ens nu när jag skriver om den här glassen känner jag något direkt sug att äta av den. Skrämmande!
Om det inte vore för att det är så jäkla trist så skulle det nästan vara komiskt - jag är förkyld igen... Den där vanliga gravidnästäppan utvecklade sig till totalstopp i näsan, ONT i halsen, hosta och allmän trötthet sedan i lördags kväll. Har kämpat emot så gott det går med alvedon och sömn. Nu ska jag iaf göra det bästa av läget och ta med mig Kicki till Max Brenner för frukost. Om hjälper nu inte det mot förkylning så kan det aldrig skada med ett ordentligt försök!
Igår var en sån där dag då jag verkligen fick känna på baksidan med att vara förälder - den totala skräcken att något ska hända ens barn.
Ella har ju dragits med förkylningar, diarré, snuva och hosta i stort sett sedan hon började dagis. Och det är ju precis så det brukar vara. Förra torsdagen sa de på dagis att hon nog hade feber och hon var rätt trött och gnällig. På fredag var febern borta men sedan kom den tillbaka på lördag kväll. På söndag morgon var hon het som bara den och hade runt 39 graders feber så vi tog henne till doktorn. Doktorn lyssnade och tittade noggrannt men fann inget annat fel än febern och sa åt oss att ge febernedsättande var 3-4 timme och om det inte gått över på tisdagen ta ett blodprov för att se om man kunde hitta någon anledning.
Igår morse var jag på vårdcentralen med Ella och tog blodprov eftersom febern fotfarande var kvar. När vi kom hem somnade Ella direkt. Efter ca en timme gick jag in för att titta till henne och möttes av en liten blek tjej som skakade av feberfrossa. Hon svarade inte när jag försöker få kontakt, bara när jag försökte lyfta upp henne i min famn skrek hon av smärta (antar jag). Jag kände paniken komma, tårarna sprutade och jag kastade mig på telefonen till Yarden och sa "kom hem, vi åker till akuten nu!". Kollade tempen på Ella, 40 grader! Y var hemma några minuter senare så vi satte oss i bilen och körde mot sjukhuset som tur nog bara ligger ca 10 minuter hemifrån oss. Y hann dränka ett par handdukar i kallt vatten så jag satt och baddade Ella för att få ned febern. Här insåg jag dock att hon inte svävade i akut livsfara eftersom hon högljutt protesterade och viftade med armarna för att undvika min otrevliga behandling.
Inne på sjukhuset började så springandet för att hitta rätt. Akuten verkar vara en väl förborgad hemlighet och bara ambulansförarna vet nog var den finns. Barnavdelningen ligger i andra änden av sjukhusområdet och det tar ungefär 5-10 minuter att gå dit för en vanlig människa, vi hade naturligtvis ingen barnvagn med oss heller så det var bara att bära. Under tiden Y parkerade bilen hann Ella få en ordentlig hostattack som avslutades med att hon kräkte ned mig... Sa åt Y att gå före med Ella så sköterskorna hade redan tagit sig an Ella när jag till slut kom invaggande. Väl därinne kändes det mycket bättre - sköterskorna jobbade effektivt, läkaren som kom efter någon minut visade sig inte bara vara chef för barnavdelningen men även hennes vanlige doktor som jag har stort förtroende för.
Efter diverse prover och febernedsättande så blev vi skickade till röntgen och sedan till öron/näsa/hals. Naturligtvis var man tvungen att gå tillbaka till huvundingången för att komma till röntgen och sedan gå åt helt motsatt håll för att komma till öron/näsa/hals och därefter hela vägen tillbaka till barnavdelningen. Y försökte skaffa fram en rullstol till mig men jag ansåg att det skulle göra allting ännu krångligare så jag valde foglossningssmärtor istället. Vi fick iaf låna en vagn till Ella så hon låg och sov med sin katt tätt tryckt mot sig nästan hela tiden. På öron/näsa/hals konstaterades en lätt inflammation på ena örat och när vi kom tillbaka till barnavdelningen kunde de även meddela att hon hade en ganska kraftig lunginflammation (också på ena sidan). Tydligen är det vådan av att dra på en influensa en längre tid.
Ella fick en spruta med antibiotika innan vi blev utskrivna och vi skulle, enligt läkaren, se en klar förbättring av hennes tillstånd morgonen därpå. Om inte skulle vi komma tillbaka till sjukhuset för ytterligare en spruta men han sa att det nog inte skulle behöva ske. Och mycket riktigt, imorse var det förvisso en trött och blek tjej som vaknade men hon var utan feber, hungrig och redo att leka. Hon har sovit en hel del idag men när hon har varit vaken har hon hunnit testa sin mammas tålamod till max, dragit Chopsy i öronen, ätit lite, tagit sin medicin och nästan varit som gamla vanliga Ella. Jag däremot, har varit helt slut, misstänker att gårdagen var ett större trauma för mig än vad det var för Ella. ;)
Det är inte ok att klaga på att man har djävulusiskt ont av foglossning efter att ha sprungit runt på ett sjukhus hela dagen när den verkliga anledningen till springandet (ok, vaggandet) är att ens dotter har drabbats av lunginflammation va?
Ni får resten av storyn imorgon, nu måste jag sova. Tar på krafterna att vara förälder i sådana här lägen...
Idag ser vi allt i rosenrött. Eller, mina ögon är i alla fall rosenröda. Dubbelsidig ögoninflammation minsann. Inte ett dugg romantiskt. Tur att jag gift och ändå inte har några extravaganta förväntningar på romantiksidan idag. ;)
Nu ska jag lägga mig och sova. Vaknade halv fyra i natt och kunde inte somna om förrän strax efter fem. Halv sex vaknade Ella... Har hunnit med att köra Ella till dagis, Yarden till tåget, besöka apoteket, mataffären och Office Depot samt satt i mig några Ballerinakex (extrapris på Tiv-Taam, 2 för 12 shekel!).
Hoppas att ni alla får en oändligt romantiskt dag med massor av rosor, choklad och kärlek. Eller att ni iaf slipper ögoninflammation!
Så mycket i våra liv handlar om att sätta saker och ting i perspektiv. Foglossning är ju en sådan sak. Så igår när jag kom "trippande" från dagis och var halvvägs hemma så tänkte jag att min smärta var ju ingenting. Istället ringde jag maken som var på sjukhuset för att hälsa på svärfar som gått igenom en höftledsoperation kvällen innan. Det måste ju vara 15 gånger värre än foglossning tänkte jag. I bakgrunden hörde jag dock svärfar skratta högt, hög på morfin the lucky bastard!
Tänkte att det var ju faktiskt rätt synd om Ella. Hon hade nämligen fått diarré på dagis och var allmänt hängig och ledsen. Fast så fort vi satte fötterna innanför dörren så var det full fart igen. Medan jag försökte hitta ett bekvämt sätt att sitta på.
Åtta timmar senare kom dock lösningen. För när man hänger över toaletten och spyr som en liten gris inser man att bara ha foglossning är inte så jäkla illa ändå...
