Medlidande

I kväll när jag gick ut med soporna stod grannen mittemot och väntade på hissen för att uträtta samma ärende. När jag satte ned mina två soppåsar på golvet i hissen blev det dock väldigt tydligt att han mest hade tidningar till pappersinsamlingen medan jag hade påsarna fyllda med illaluktande blöjor. Så det var ju bara att snabbt avslöja att "lillkillen har diarré". Som den småbarnsfar grannen är så suckade han medlidande och sa något i stil med "åh nej, stackare, det blir ju så mycket blöjor". Och så kom han på sig själv och lade snabbt till "och det är ju synd om barnen med...".

Vuxentid

Y och jag fick två timmar för oss själva igår kväll och stack iväg till närmaste restaurangen och åt middag. Lite carpaccio, en hamburgare och en stor, kall öl. Insåg att det ganska snabbt blivit en förändring i hur man fungerar när man har två barn jämfört med ett. Om vi hade varit ute och ätit när Ella var tre månader så hade minst hälften av tiden gått åt till att kolla mobilen, prata om Ella och försöka att undvika att prata om Ella... Igår tänkte jag på barnen först när vi promenerade hem. En blandning av att vara mer avslappnad och mer utsvulten på vuxentid antar jag. Skönt var det i alla fall.

Ojämna plågor

Det är inte ok att klaga på att man har djävulusiskt ont av foglossning efter att ha sprungit runt på ett sjukhus hela dagen när den verkliga anledningen till springandet (ok, vaggandet) är att ens dotter har drabbats av lunginflammation va?

Ni får resten av storyn imorgon, nu måste jag sova. Tar på krafterna att vara förälder i sådana här lägen...

Lämning och hämtning

Det är bara att inse, det känns helt absurt att Y och jag numera diskuterar vem som ska lämna och hämta på dagis. Och nä, jag tänker inte börja babbla om vuxenpoäng, jag är vuxen. Jag har vant mig vid att jag är någons fru, att ha en bil (ok, det är lite överväldigande ibland), att det hänger pyttesmå strumpor på tork i mitt hem och att det finns någon som kallar mig mamma. Men jag har inte vant mig vid att jag har ett barn som går på dagis än. Nästa vecka är det väl något annat som får mig att häpna...

Och äter själv gör hon också. Med två gafflar! Minst.

Bebisplejs

Förra Tel Aviv-tisdagen med Sara och Joel hade nästan kunnat regna bort. Som tur var valde vi att träffas ändå, trots det dåliga vädret. Tack vare vädret så hittade vi nämligen ett nytt ställe att hänga på - Dyada (ok, egentligen var det tack vare Saras kompis Lizzie som kände till det här stället men hade solen skinit hade vi väl suttit på en uteservering istället).

Dyada är ett centrum för föräldrar och barn, från graviditeten och framåt. De har kurser, babypool, aktiviteter, lekrum, babyyoga, en shop och ett café. Och ingen tycker att man är konstig när man vill låna deras micro för att värma barnmat, det finns skötbord på toaletterna, man kan lägga ut madrasser på golvet till barn som inte längre tycker att det är kul att sitta i sin vagn. Inte heller verkade de bry sig nämnvärt om att vi satt och tog upp plats i deras fik i timtal och endast åt en simpel frukost där. Fast det är klart, vi var där en tisdag förmiddag. Hade vägarna förbi i lördags lunch och då var läget ett helt annat - trångt som bara den, kölappar till lekrummet och stressade föräldrar. Får hoppas att onsdag morgnar också är lugna för imorgon är det frukost inplanerat där!

Joel visar upp ett spännande tält...

... och den sköna gungan...

...medan Ella för ovanlighetens skull sov

När vi till sist vågade oss ut så var vädret så här fint. De vågorna skulle man surfa i! Om man kunde surfa alltså.

Dagis

Igår började vi jakten på ett bra dagis till Ella. Först ut var ett besök på dagiset i vårt område, 100 meter hemifrån. Eftersom det är ett nytt område som vi bor i så är även dagiset nytt och fräscht, men, området är inte helt färdigbyggt ännu och just nu håller man på att bygga ett 27-våningshus ca 5 meter från dagiset. Men lyftkranarna som då och då kommer att svänga över dagiset får enligt lag inte lyfta något över dagiset och bullernivåerna är tydligen under maxnivåerna enligt mätningar gjorda av såväl staden, dagisföräldrarna och dagiset.

Det andra dagiset vi besökte var inte alls lika fräscht men hade fördelen av att det ligger på Jordbruksuniversitetets campus och det finns massor av grönområden, fiskdammar och sånt som de gör små utflykter till. Då det första dagiset körde med Reggio Emilia-pedagogik hade det här dagiset mer "ta-dagen-som-det-kommer-pedagogik". Båda dagisen lagar maten på plats och halvfabrikat användes inte.

Vi ska väl titta på några fler ställen innan vi bestämmer oss, men det är så svårt. Föreståndaren på det första dagiset sa att "gå på magkänslan, det spelar inte så stor roll vad vi säger utan det måste kännas rätt för er". Där fick han en poäng. På ett dagis som Yarden ringde till tyckte de att vi skulle komma förbi en dag när de hade en kommunikationsexpert där - det framkom inte riktigt om personen var expert på att kommunicera med föräldrar, lära barn att kommunicera eller om den vanliga personalen helt enkelt inte kan tala för sig. Hur som helst så strök vi det dagiset från listan för som Y så vettigt sa "jag bryr mig inte om ifall Ella kan hålla föreläsningar som treåring, jag vill ju bara att hon ska vara på ett ställe där personalen tar hand om henne och ger henne kärlek". Vad säger ni, vad ska man tänka på när man väljer dagis?

Pulka

Ellas första pulkafärd någonsin skulle så klart förevigas på film. Även föräldrarnas besvikelse över hennes bristande entusiasm kom med...

Teknikens under

Jag vet inte om följande histora skulle godkännas av sociala myndigheter, men ni behöver ju inte skvallra... För ca 15 minuter sedan somnade Ella, ungefär en minut senare började Chopsy bete sig som att det var ett krisläge och att hon verkligen behövde gå ut och kissa. Så vad gör man?

Jag ville ju inte gärna väcka upp Ella och ta ut henne på en hundpromenad, och inte heller lämna Chopsy utan att kissa i ytterligare en timme eller nåt. Inte heller alternativet att lämna Ella själv i lägenheten lät särskilt lockande.

Jag bad helt enkelt Yarden att vara barnvakt på distans - satte in laptopen på skötbordet med kameran riktad mot Ella och ljudet på och sedan tog jag mobilen i fickan och gick ut med Chopsy en snabbis. Skulle Ella vakna och skrika skulle Yarden ringa mig på en gång. Tre minuter senare var jag hemma igen med nykissad hund, Ella sov sött och barnvakten hade haft full övervakning. En ganska bra nödlösning om jag själv får säga det.

Barnfamiljsträning

Idag har vi tränat oss på att vara en barnfamilj. Ok för att vi alltid är det men nu tänkte jag en sån där barnfamilj med något äldre barn, inte såna som bara ammas. Vi har nämligen ätit tacos till middadg ikväll. Och det är något som jag är övertygad om att barnfamiljer äter på fredagkvällar i många svenska hem (eller torsdagkvällar om man bor i Israel, inte för att jag tror att tacos är så stort i Israel). Sedan jag flyttade till Israel har jag nämligen bara ätit tacos en gång, och det var hos en svensk barnfamilj i Sverige. Fast Santa Maria lyste med sin frånvaro, här var det egenhändigt kryddat och hemlagad salsa. Och turkiska tortillas gjorda på fullkornsmjöl.

Pappaledig

Så här är det tydligen att vara pappaledig. Påminner en hel del om mitt liv.

De 11 smultronen

Små barn gillar ju repetition sägs det så vid läggdags på kvällen sjunger jag alltid samma vaggvisa. "Trollmors vaggvisa" tror jag den heter. Den där med "ho ajajajaj buff"... Jag gillar den stenhårt själv och tycker att den fortfarande är ok efter att ha sjungit den 15 ggr i rad.

Y sjunger naturligtvis vaggvisor på hebreiska men häromkvällen kom jag på honom med att nynna på Trollmors vaggvisa med något upphottad text - de elva små trollen blev istället de elva smultronen! Har man aldrig hört talas om troll så är det ju svårt att lista ut vad man ska sjunga. Det är som när man sjöng engelska låtar och hittade på sin egen text när man var liten...

Vuxentid

Det är ganska skönt när Ella har somnat och vi vuxna får lite tid tillsammans. Få umgås, diskutera världsläget och utbyta åsikter. Eller, Y tittar på en Jean-Claude van Damme film på TV och jag sitter med hörlurar framför datorn och tittar på Generation Kill med Alexander Skarsgård. Finns ingen anledning att försöka låtsas att vi har samma filmsmak... Men vi sitter iaf i samma soffa och dricker te ihop!