Skrikhus

Mamma har blivit utsläppt från sjukhuset och försöker nu att vila upp sig och bli frisk så gott det går i vårt hem. Eller som Yarden sa (på svenska!): Från sjukhus till skrikhus... Och även om det var bra att vara på sjukhus med tillgång till läkare och mediciner så är ju maten och sjuksköterskan betydligt bättre här. Däremot får hon inte flyga på ca en vecka så hon blir kvar hos oss ett tag till (känns som en trend - förra gången var det askmoln som stoppade hemresan).

Jag har läst upp alla krya på dig-hälsningar för mamma och hon hälsar och tackar så mycket!!

Äventyrssemester

Min mamma kom ju hit för en vecka sedan för att få umgås med barnbarnen och avlasta deras mor lite så att hon skulle få lite tid för sig själv (eller, få tid att fixa klädkamrarna, förvaringen i tvättstugan och diverse annat fix med lägenheten som inte har hunnits med och kanske eventuellt tid till bloggande...). Och det började bra. På onsdagen åkte vi till IKEA och köpte hyllor till tvättstugan, badrumsskåp och lite annat smått och gott. På torsdagen gick vi en långpromenad efter dagislämning och behövde bara stanna till ett par gånger när mamma fick våldsamma hostattacker. Jag hann få upp en hylla i köket och rensa ur Eitans garderob. På fredagen passade mamma Eitan medan jag och Y skaffade nya glasögon och köpte skor åt Ella.

Men sen tog det stopp. Efter det föredrog mamma att ligga i sängen med hosta, feber och en enorm matthet. Hon kravlade sig upp för att, insvept i en fleecefilt, titta på bröllop på lördagen. Förvisso iklädd en glittrande tiara men då hon inte ens ville äta av bröllopschokladen så visste vi att det var illa ställt. Trots detta ville hon inte gå till en läkare förrän igår morse. Och på akuten kunde man konstatera dubbelsidig lunginflammation och dålig syresättning pga att hostan gjorde det svårt att andas djupt. Så nu ligger mamma inlagd på sjukhus och blir förhoppningsvis bättre inom kort. Men att flyga tillbaka till Sverige i eftermiddag blir det nog inget av.

Vi kallar det för äventyrssemester. Att kolla upp den israeliska sjukvården är ju ett lite annorlunda inslag på semestern. Hittills är betyget gott - effektivt omhändertagande och bra läkare. Håll tummarna för att hon kommer hem med alla inre organ också! ;)

Gulingen

En snabb uppdatering. Vi är kvar på sjukhuset och kommer hem tidigast imorgon. Imorse när jag vaknade var mina nack- och ryggbesvär helt borta men istället hade Eitan passat på att skaffa sig en släng av gulsot så han har legat i solarium mest hela dagen. Men just nu är vi vid gott mod och väntar på finbesök under kvällens besökstid - min mamma kom nämligen hit från Sverige idag! Tack för alla kommentarer, gratulationer, sms och mail!

Mulitkulturellt

Måste bara berätta om mitt sjukhusrum. Vi är tre stycken i samma rum - en religiös judinna, en icke-troende kristen svenska och en arabisk muslim! Rätt häftig blandning va? Den arabiska kvinnan har precis fått sitt sjunde (och sista) barn. Judinnan sitt andra, och med all trolighet inte sitt sista barn. Själv känner jag just nu att jag är rätt nöjd med två barn och det gör mig till en väldigt underlig människa i mina rumskompisars ögon...

Sanning med modifikation

Alltså, det där jag sa tidigare om att epidural är kvinnans bästa vän stämmer väl inte till 100% riktigt. För just nu är epiduralen anledningen till att jag fortfarande befinner mig på sjukhuset och inte hemma. Mer detaljer om förlossningen kanske kommer i ett annat inlägg så nu får ni bara epiduralbiten...

Hur som helst fick jag en epidural efter några timmar på förlossningen och direkt efter fick jag en helt galen huvudvärk som satt i ungefär en halvtimme. Narkosläkaren stannade kvar tills den började lägga sig så helt perfekt anade jag att det inte var. Dagen efter (igår) kom dock huvudvärken tillbaka, framförallt i nacken, och eftersom läkaren vid ett flertal tillfällen direkt efter att jag hade fått epiduralen frågade om värken satt i nacken så misstänkte jag direkt att det hade något samband. Så vid läkarbesöket på morgonen så fick jag även träffa en narkosläkare som bekräftade att jag med största sannolikhet drabbats av ett läckage in till "duran" (epidural ska inte gå ända dit in) och därför har denna värk (en ganska kort, men bra, förklaring finns HäR om man är intresserad, andra stycket under Technical Problems - Headache). Jag blev beordrad att ligga i sängen, dricka massor av vatten och kaffe efter att jag ammat.

Idag ville den vanliga läkaren skicka hem oss men eftersom jag inte kände mig bättre i nacken ville jag först prata med narkosläkaren. Och han såg mycket seriös ut och funderade på hur vi skulle göra men bestämde att jag skulle stanna över helgen och om jag inte är bättre på söndag kommer man att göra en sk blood patch, då man sprutar in lite av mitt blod i området där läckaget är och på något sätt stoppar det.

Ett sånt här läckage händer i ca 1% av alla epiduraler och går vanligtvis över av sig själv på 4-5 dagar och innebär ingen fara men under tiden man har ont så är man i det närmaste tvingad till ständigt ryggläge. Så, att stanna kvar på sjukhuset är bästa alternativet. Här är jag i goda händer, det är bara att ringa på en klocka om jag behöver något och skulle jag matförgiftas så finns det gott om läkare i närheten!

Cliffhanger

Epidural är kvinnans bästa vän....

Beslutsfattande

Igår fattades två viktiga beslut efter två besök. Först var vi och kollade på en lägenhet - vårt kontrakt går nämligen ut sista april och ägaren håller på att sälja lägenheten så vi måste flytta. Datumet kunde ju inte ha kommit bättre i tiden... Hur som helst tittade vi på en fyra med perfekt läge igår och bestämde oss för att ta den. Y ska strax ringa ägaren och gå över kontraktet bara, förhoppningsvis är det inga konstigheter och då är lägenheten vår från första april. Känns bra, då kan vi fixa lite målning och småsaker i den nya lägenheten först innan vi flyttar in. Lägenheten är i helt ok skick men den är byggd på 70-talet vilket innebär att det helkaklade badrummet och den helkaklade toaletten är fruktansvärt fula. Mönstrat kakel i beige-brunt i badrummet och grönt på toaletten. Retro-chict tänkte jag kalla det.

Jag var även på studiebesök på Kaplans BB-avdelning (Kaplan är sjukhuset i Rehovot, ligger tio minuter hemifrån. Ella föddes dock på ett annat sjukhus) för att se om jag vill föda där. Det vill jag inte. Varför inte? Man får inte äta i förlossningsrummen! När jag frågade varför inte så svarade en av de blivande papporna som var med att jag inte skulle oroa mig över det eftersom jag ändå inte skulle vilja äta... Han hade nog fött många barn! Kändes skönt att säga att jag minsann var hungrig som en varg under min förra förlossning och hade tryckt i mig bl a en ordentlig sandwich då. Inte för att jag planerar att den här förlossningen ska pågå i tolv timmar men, om ifall att så tänker jag då inte leva på enbart vatten. Så, Kaplan är vad som gäller om det är riktigt bråttom, har vi en halvtimme på oss så tar jag samma sjukhus som Ella föddes på. Det ska väl i ärlighetens namn nämnas att det sjukhuset känns fräschare i stort - privat badrum till varje förlossningsrum, fler operationssalar, trevligare rum efter förlossning etc så det är inte bara ätandet jag väljer det på...

Lunginflammation

Igår var en sån där dag då jag verkligen fick känna på baksidan med att vara förälder - den totala skräcken att något ska hända ens barn.

Ella har ju dragits med förkylningar, diarré, snuva och hosta i stort sett sedan hon började dagis. Och det är ju precis så det brukar vara. Förra torsdagen sa de på dagis att hon nog hade feber och hon var rätt trött och gnällig. På fredag var febern borta men sedan kom den tillbaka på lördag kväll. På söndag morgon var hon het som bara den och hade runt 39 graders feber så vi tog henne till doktorn. Doktorn lyssnade och tittade noggrannt men fann inget annat fel än febern och sa åt oss att ge febernedsättande var 3-4 timme och om det inte gått över på tisdagen ta ett blodprov för att se om man kunde hitta någon anledning.

Igår morse var jag på vårdcentralen med Ella och tog blodprov eftersom febern fotfarande var kvar. När vi kom hem somnade Ella direkt. Efter ca en timme gick jag in för att titta till henne och möttes av en liten blek tjej som skakade av feberfrossa. Hon svarade inte när jag försöker få kontakt, bara när jag försökte lyfta upp henne i min famn skrek hon av smärta (antar jag). Jag kände paniken komma, tårarna sprutade och jag kastade mig på telefonen till Yarden och sa "kom hem, vi åker till akuten nu!". Kollade tempen på Ella, 40 grader! Y var hemma några minuter senare så vi satte oss i bilen och körde mot sjukhuset som tur nog bara ligger ca 10 minuter hemifrån oss. Y hann dränka ett par handdukar i kallt vatten så jag satt och baddade Ella för att få ned febern. Här insåg jag dock att hon inte svävade i akut livsfara eftersom hon högljutt protesterade och viftade med armarna för att undvika min otrevliga behandling.

Inne på sjukhuset började så springandet för att hitta rätt. Akuten verkar vara en väl förborgad hemlighet och bara ambulansförarna vet nog var den finns. Barnavdelningen ligger i andra änden av sjukhusområdet och det tar ungefär 5-10 minuter att gå dit för en vanlig människa, vi hade naturligtvis ingen barnvagn med oss heller så det var bara att bära. Under tiden Y parkerade bilen hann Ella få en ordentlig hostattack som avslutades med att hon kräkte ned mig... Sa åt Y att gå före med Ella så sköterskorna hade redan tagit sig an Ella när jag till slut kom invaggande. Väl därinne kändes det mycket bättre - sköterskorna jobbade effektivt, läkaren som kom efter någon minut visade sig inte bara vara chef för barnavdelningen men även hennes vanlige doktor som jag har stort förtroende för.

Efter diverse prover och febernedsättande så blev vi skickade till röntgen och sedan till öron/näsa/hals. Naturligtvis var man tvungen att gå tillbaka till huvundingången för att komma till röntgen och sedan gå åt helt motsatt håll för att komma till öron/näsa/hals och därefter hela vägen tillbaka till barnavdelningen. Y försökte skaffa fram en rullstol till mig men jag ansåg att det skulle göra allting ännu krångligare så jag valde foglossningssmärtor istället. Vi fick iaf låna en vagn till Ella så hon låg och sov med sin katt tätt tryckt mot sig nästan hela tiden. På öron/näsa/hals konstaterades en lätt inflammation på ena örat och när vi kom tillbaka till barnavdelningen kunde de även meddela att hon hade en ganska kraftig lunginflammation (också på ena sidan). Tydligen är det vådan av att dra på en influensa en längre tid.

Ella fick en spruta med antibiotika innan vi blev utskrivna och vi skulle, enligt läkaren, se en klar förbättring av hennes tillstånd morgonen därpå. Om inte skulle vi komma tillbaka till sjukhuset för ytterligare en spruta men han sa att det nog inte skulle behöva ske. Och mycket riktigt, imorse var det förvisso en trött och blek tjej som vaknade men hon var utan feber, hungrig och redo att leka. Hon har sovit en hel del idag men när hon har varit vaken har hon hunnit testa sin mammas tålamod till max, dragit Chopsy i öronen, ätit lite, tagit sin medicin och nästan varit som gamla vanliga Ella. Jag däremot, har varit helt slut, misstänker att gårdagen var ett större trauma för mig än vad det var för Ella. ;)

Ojämna plågor

Det är inte ok att klaga på att man har djävulusiskt ont av foglossning efter att ha sprungit runt på ett sjukhus hela dagen när den verkliga anledningen till springandet (ok, vaggandet) är att ens dotter har drabbats av lunginflammation va?

Ni får resten av storyn imorgon, nu måste jag sova. Tar på krafterna att vara förälder i sådana här lägen...

Been there, done that...

Idag var jag hos gynekologen för första gången sedan Ella föddes (eller ok, sedan 6-veckorschecken). Igår kväll hade jag faktiskt lite ångest över det. Hur naturligt det än är med att föda barn så är det rätt utlämnande att ens underliv är allmän egendom för varenda läkare och barnmorska på sjukhuset. Halva Israels läkarkår måste ha undersökt mig. Och nu var det alltså dags för ytterligare en, i Rehovot denna gång. Men jag hade ingen anledning att oroa mig. Han hade ju redan undersökt mig. Det var samma läkare som satte igång förlossningen. Vi pratade om Sverige även denna gång...

Negativt test

Jo, jag tänkte bara säga att jag inte är gravid. Jaha!? Varför tror hon att vi vill veta det nu då, tänker ni väl. Kom igen när du har något intressant att berätta. Och jag förstår er så väl. Själv trodde jag egentligen inget annat men var ändå tvungen att kolla.

Jag skulle ju få min svanskota röntgad för lite mer än en vecka sedan. Så läkaren frågade mig om jag var gravid och jag svarade att det var jag inte, så vitt jag visste. Sen såg jag att det stod på remissen att jag inte var gravid. Och så gick jag till röntgenavdelningen, som förvisso var stängd, och där såg jag en stor skylt på dörren där det stod "Tillträde förbjuden för gravida kvinnor" tillsammans med en sån där strålningssymbol. Och det var väl där någonstans som jag blev lite nojjig och tänkte "Åh herregud, tänk om jag är gravid, och så röntgas fostret och så kommer det ut en självlysande unge med fyra armar" så jag for förbi apoteket och köpte ett gravtest. Jag har ju faktiskt inte fått tillbaka det där tydligaste tecknet på att jag inte är gravid så man vet ju aldrig. Men det var jag alltså inte. Och jag är väldigt glad över att jag kollade för morgonen därpå när jag kom till röntgen frågade först sekreteraren om jag var gravid, sen fick jag skriva under ett papper att jag inte var gravid och sedan frågade även röntgensköterska om jag var det... Vad tusan kan hända om man är det?? Exploderar fostret?

En vecka efter min röntgen hade jag fortfarande inte hört något från läkaren (ok att det hade varit en massa helgdagar men ändå...) så jag passade på att tränga mig in hos honom när jag ändå var på vårdcentralen för att vaccinera Ella. Han hade inte fått något svar så jag sa åt honom att ringa röntgen, medan jag satt där, och kolla vad status var. Jo, det visade sig att ortopeden som kollat på mitt case ville ha en till bild, från en annan vinkel, men det hade inte min läkare och därmed inte jag heller blivit informerade om. Så han frågade mig återigen om jag var gravid, samma gjorde sekreteraren på röntgen, jag fick återigen skriva under ett papper att jag inte var gravid och så frågade sköterskan om jag var gravid. Och nu har jag börjat fundera "tänk om jag är gravid men jag tog testet för tidigt så att det inte visade något!?". "Tänk om det kommer ut en självlysande unge med fyra armar". Jag får nog åka och köpa ett till test...

Undersökt

Så där ja, dagens läkarbesök är avklarat och det var ju inte så illa. Efter att läkaren känt på min svanskota (från utsidan) och jag sagt "Aj!" på rätt ställe så skrev han ut en remiss till röntgen. Tyvärr hade röntgenavdelningen bara öppet på morgonen så jag får vänta tills imorgon för att gå dit. Det kanske bara är att inse, läkare tycker nog inte heller att det är så kul att få undersöka eventuellt brutna svanskotor...

Svårförklarat

Idag var vi på vårdcentralen för att Ella skulle få en vaccination. Ella och jag fick sällskap av farbror Koren som var på besök. Vi gick in alla tre till sköterskan som började ställa lite frågor till mig om ålder etc på Ella. Medan sköterskan knappar in svaren i datorn frågar Koren mig: "Är det den andra augusti hon är född?" och jag svarar naturligtvis "Nä, den sjätte". Sköterskan tittar upp från skärmen och ger Koren en blick som säger "du har en 3-månadersbebis och du vet inte exakt när hon är född". Så jag kände mig tvingad att säga "Alltså, han är inte pappan". Och då var det min tur att få en konstig blick, av typen "du har en 3-månadersbebis och du har redan bytt ut pappan mot en ny man". Så Koren får förklara att han ju är pappans bror, och jag förtydligar ytterligare med att säga att han är Ellas farbror (om inte sköterskan hade fattat det efter Korens förklaring...). Ja, jag vet inte riktigt vad sköterskan trodde om oss men så länge farbror håller Ella på ett strålande humör så kan jag inte påstå att jag bryr mig.

Slemmo

För exakt tre månader sedan när jag låg på sjukhuset ringde min mobil mitt i natten. Jag svarade halvt sovande och möttes av en okänd person med slemmig röst som frågade vad jag gjorde och om jag sov. När jag frågade vem det var så svarade han bara: "Jag tror nog att du vet vem det är" med sin slemmiga röst. Och jag svarade att jag ju inte alls visste vem han var men han fortsatte att säga att jag nog visste det. Så jag tryckte bort honom. Och så klart ringde han igen och var sur för att jag hade tryckt bort honom. Och när jag gjorde det igen så fortsatte han ringa. Naturligtvis skulle jag ha stängt av telefonen på en gång men eftersom det var den telefonen som de ringde på från bebissalen (där Ella sov så att jag skulle få vila upp mig och få ned mitt blodtryck) när hon behövde ammas så villa jag inte göra det. I vanliga fall skulle jag bara blivit förbannad och bett honom dragit åt helvete men så hög på hormoner som jag var då så blev jag istället livrädd och ringde gråtande Yarden. Mitt under detta samtal så kommer en sköterska in för att kolla mitt blodtryck! Jag förklarade för henne vad som hade hänt och efter att ha kollat mitt blodtryck bestämde hon sig för att inte skriva ned det i min journal, det var ju taget under lite speciella omständigheter. Tror jag hade något på 180/100 och de tyckte att det var högt när jag låg på 140/90...

Inatt klockan tre ringde min telefonoch när jag svarade möttes jag av ett creepy "shaaalom, sov du?". Kände genast igen rösten. Lämnade över telefonen till Yarden och naturligtvis lägger snubben på och ringer inte mer. Fast inatt blev jag inte direkt skraj. Mer sådär irriterad som bara en småbarnsmamma kan bli över att bli väckt när det inte behövs. Fast vi kunde iaf garva åt att slemmot funnit sin plats i livet, har man begåvats med en sådan röst är nog nattliga påringningar till kvinnor mitt i prick. Får se om han ringer om 3 månader igen!

Brutalmys

Det är lustigt det här med läkare. De kan sitta och prata om de mest vardagliga saker samtidigt som de ägnar sig åt att rädda liv eller sy ihop människor eller något liknande. Min förlossning både inleddes och avslutades med läkare som småpratade om Sverige. Tänkte ens läkaren som tog hål på fosterhinnorna medan han pratade om Uppsala att han inledde den största händelsen i mitt liv? Och läkaren som tråcklade ihop förödelsen efter avslutat arbete satt och pratade om att han hade jobbat på sjukhuset i Umeå lika avslappnat som om vi suttit och druckit kaffe. Vilket konstigt jobb...

Get a room guys!

Kan det finnas någon vettig anledning till att man väcker upp oss kl 05.30 för att kolla blodtrycket? Är blodtrycksresultaten som allra mest pålitliga då? Jag för min del kan inte somna om efteråt, och då är det ju inte mycket kvar att göra än att börja att vänta på ett rum. För nä, det blev ingenting i går heller. Minna kallade det "dagens spännande" igår, dagens anti-klimax skulle jag nog kalla det. Nu ligger jag och funderar på om trycket i magen kan tänkas vara värkar eller om jag bara behöver gå på toaletten. Ni fattar hur spännande jag har det här. Till på köpet missar jag ett besök från Nippertippan och Dansken som semestrar i Israel just nu.

Alldeles nyss var det rena cityakuten i korridoren dock!! Springande fötter, rullande säng och snabbt medicinsnack på hebreiska. Jag ligger på avdelningen för "riskgraviditeter" (känns lite löjligt när mitt blodtryck gått ner till hyfsat normala värden igen) så det finns en hel del kvinnor som ligger inne med jobbiga diagnoser. Såna som inte vill något hellre än att det ska gå några dagar till innan de måste föda. Så när man hör sådana akuta saker så känns det inte så jobbigt att vänta på ett rum längre. Å dessutom togs kvinnan som de sprang iväg med nyss till operation och det är definitivt ett av rummen jag inte vill ha.

Dagens sjukhushistoria

Ja, ingenting intresant att berätta angående min och Litens status idag så ni får er dagens intressanta sjukhushistoria till dels istället. Lite före oss i kön till läkaren var ett religiöst par, inget ovanligt med det. Men efter att de varit hos läkaren och lämnat avdelningen kom mannen tillbaka för att fråga sköterskan hur det egentligen låg till med blödningar efter undersökningen. Vad beror de på, kommer de från livmodern eller är det från något annat ställe? Jag tänkte ju naturligtvis att han frågade av oro över fostret eller kanske mamman men det var ju inte riktigt det som var anledningen till hans frågor. Han ville istället veta om hans fru var oren eller inte!

Det är nämligen så att när en kvinna har mens räknas hon som oren och då ska hennes man inte röra vid henne - inget sex, inte sova tillsammans, inga kramar, en del ska inte ens titta på henne. Grunden till detta är ju egentligen en väldigt bra tanke - när kvinnan har mens ska hon inte behöva ha sex och därmed minimeras risken för ev infektioner etc. För hundra år sedan, eller tusen för den delen, var ju inte de hygieniska förhållandena de bästa så att ha sådana regler måste ju ses som något positivt. Men jag kan väl tycka att det kan kännas lite för långt draget när vissa riktigt religiösa män i dagens samhälle inte ens kan röra sin fru för att, hemska tanke, då skulle ju han också bli oren och så kan man ju inte ha det om man ska ägna sina dagar åt att be och samtala med Gud.

Sköterskan försökte förklara att blodet inte kom från livmodern, att man vid en undersökning inte når in till livmodern men att vissa blodkärl är så fina att de faktiskt kan gå sönder av sig självt när man är så långt gången i gravideteten som hans fru var och att hon nog knappast kunde räknas som oren. För säkerhets skull ringde han iaf upp sin rabbi för att kolla vad han ansåg. Tyvärr hörde jag inte slutet på det samtalet men jag hoppas verkligen att hon kunde få en kram av sin man när de kom hem!

En helt vanlig dag på BB

Det är lite spännande det här med sjukhusbesök. Från att jag föddes så har mina sjukhusbesök begränsats till några akutbesök för öroninflammationer, röntgen av stukad for och stukad tumme (inget brutet) och ett akut ryggskott (fick Alvedon utskrivet...) vad jag kan minnas. Men nu har jag kommit igång ordentligt med två besök på en vecka, och nu snackar vi sjukhus och inte någon töntig vårdcentral! Jag tror att det är alldeles utmärkt för nu kommer jag nog att vara lite mindre nervös när det blir "på riktigt". Igår var vi alltså där för ytterligare en kontroll och även denna gång var alla trevliga och bra att ha att göra med. Först fick jag fick sitta med monitor i en timme och så tog de blodprov, sen blev jag ivägskickad för ultraljud för att kolla hur mycket Liten/Stor egentligen verkar väga - är hon över 4 kg eller ej? Enligt gårdagens koll verkar hon vara en 3,6 kilos klimp!

När jag kom tillbaka med resultaten så möttes jag av en skön barnmorska i 50-årsåldern som funderade varför jag var där eftersom allt såg bra ut, att jag var i v 41 var väl ingen ursäkt. Sa åt henne att jag var less och det förstod hon fullständigt och sa åt mig att slå mig ner och vänta på doktorn!

Satt och snackade med två andra gravida i väntrummet och när en doktor kom ut och sa "kom med här tjockis" var vi alla tre på väg att resa oss! Visade sig att han menade sin patient som väntade tvillingar och som nästan var lika bred som hon var lång. I ett av undersökningsrummen började det ylas högljutt och vi såg oss naturligtvis lite oroligt om och undrade om det var läge att dra. Visade sig att det var en tjej som de tagit hål på fosterhinnorna på, hon kom storgråtande ut till sin mamma och hade trott att det bara skulle vara en vanlig undersökning och inte igångsättning.

Sen var det dags för mig, blev ombedd att ta plats i undersökningsstolen, bara för att upptäcka att de inte hade kommit ihåg att byta ut de blodiga lakanen från den tidigare patienten... Men en sån grej är ju inte så stor för de som jobbar på förlossningen, de garvade lite och funderade om jag var orolig över att bli smutsig men tog med mig till ett annat undersökningsrum men rena lakan. Allt på ett sånt skönt avdramatiserat sätt så att jag iaf känner mig hyfsat avslappnad. Får se vad som händer imorgon när jag ska in på koll igen, ser faktiskt lite fram emot det!

Till sjukhuset...

...på koll! Inget på gång. Som vanligt. Jag återkommer senare idag med lite uppdatering från gårdagens konsert.

Monitor

Så här ser det ut när en fullt frisk kvinna kollas upp på sjukhus i Israel! Inte så särskilt smickrande bild men man kan ju inte alltid vara glammig...

Japp, inga problem med andra ord. Jag mår bra, Liten mår bra, Y mår bra. Fick sitta i en timme med monitor, helt ok för mig men Liten var missnöjd och försökte gömma sig så att vi inte skulle få se vad hon hade för puls. Gick inget vidare, men det stoppade inte henne från att försöka.

Bakom skynket bredvid mig satt en väldigt ung blivande mamma som betedde sig mycket barnsligt. Barnmorskan sa till slut åt henne att skärpa till sig, "ta lite ansvar, du ska bli mamma snart".

Hörde även hur det ropades om någon lite mer akut "hon är öppen 4 cm och det är hennes åttonde födsel". På åttonde gången tar det väl 5 minuter till innan barnet är ute i det läget...