Vådan av att inte kolla kön på sitt ofödda barn...

Min kusin födde sitt första barn för ett par veckor sedan. Ända sedan hon blev gravid har hon varit säker på att det var en kille hon hade i magen. Det späddes på med att många sa att hon hade en typisk "killmage". När jag träffade henne senast var hon i åttonde månaden och hon sa att hon skulle bli fullständigt chockad om det var en tjej i magen.

Det var det.

De lyckliga föräldrarna är fortfarande lite chockade och har fortfarande inte lyckats enas om ett tjejnamn. Så hon kommer väl att få heta Gustaf till slut...

Världens bästa svärdotter?

I torsdags visade jag att jag är med och tävlar om titeln "världens bästa svärdotter". För efter att ha lämnat Ella på dagis satt jag nästan två timmar i bilkö innan jag slutligen kom fram till svärfar med ett antal matlådor som jag ställde in i frysen och en stor burk med hemlagade kakor. Därefter tog jag ut svärfar på en kort promenad och satte oss sedan i trädgården och drack kaffe, åt kakor och pratade i nästan två timmar. Svärfar har precis kommit hem från sjukhuset efter en höftoperation så han är rätt orörlig för tillfället.

Därefter ringde jag svärmor, som bor en liten bit därifrån, för att kolla om hon behövde något, sjuk som hon var. Då hade förvisso hennes pojkvän (säger man så när de är i 50-årsåldern?) tagit ut henne på lunch men när bönade och bad att jag skulle göra dem sällskap så gjorde jag faktiskt det. Ytterligare en timme av att sitta och småprata och vara trevlig.

Resultat? Två glada svärföräldrar som båda ringde till maken och sa vilken fantastisk fru han har. Som om han inte redan visste... ;)

Släkten - del 2

Jo, för att det inte ska bli några missförstånd. Y har en underbar släkt. Närmaste familjen har fullständigt adopterat mig och älskar mig. Övrig släkt ligger inte långt efter. Men för mig som flyttade hemifrån tre veckor efter studenten och sedan bott själv på lagomt långt avstånd från släkten blir det ibland lite väl mycket... Och ibland är de fullständigt wacko. Gör saker som får mig att häpna, säger saker som gör mig stum. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, barn beter sig som vuxna och vuxna som barn. Men i ärlighetens namn bör det sägas att jag har haft en himla tur. Jag har faktiskt fått en stor, högljudd, galen judisk släkt på halsen och nästan jämt älskar jag det.

Släktträff

Igår åt vi middag i Jerusalem tillsammans med några släktingar till Y som var på besök från New York. Vi var på en liten restaurang där vi tog upp mer än halva stället och stod för 99% av ljudet... Helt otroligt att 12 personer kan låta så mycket. Långbordet var smockfyllt av pitabröd, sallader, hummus, kebab, grillspett och annat livsnödvändigt. En av släktingarna, en 13-årig tjej, var en stor barnälskare och erbjöd sig genast att ta hand om Ella och jag och Y fick nästan en helt ostörd middag. Man kan inte låta bli att gilla sådana släktingar. Trevlig kväll, god mat och sköna nya bekantskaper. Nu är bara frågan när vi ska åka till New York, gratis boende och frivilliga barnvakter väntar på oss!

Woody

Ibland känner jag mig som om jag lever mitt i en Woody Allen-film. Och ibland önskar jag att jag kände lite mindre lojalitet för min (ingifta) släkt så att jag kunde dela med mig till er av det. Men, någon måste ju bete sig som en vuxen också och det ansvaret verkar vila på mig. Det får räcka så.

Inte en lugn stund

En timme efter att Yarden hade åkt ringde svärmor och frågade när hon skulle komma - imorgon (läs: idag) eller på torsdag? Min hjärna började jobba på högvarv och funderade på vad jag nu hade lovat, hade vi inte sagt att jag skulle komma dit med Ella på fredag vid lunch?? Och hon hörde nog hur tankarna malde för hon förklarade snabbt att hon tänkte att det inte skulle vara bra för mig att vara alldeles ensam hela dagarna. Väldigt snällt tänkt, fast kanske lite världsfrånvänt, jag har faktiskt kompisar jag med...

Jag sa iaf åt henne att hon kunde komma hit idag, jag kanske kan passa på att smita iväg till gymmet en timme medan hon barnvaktar, det var ett tag sedan jag var där. För imorgon är det kört för henne - först ska jag till BVC, sedan har jag en pooldejt vid lunch och så är det tjejmiddag på kvällen. Det är synd om mig som måste vara ensam hela dagarna...

Smör

Min svärmor är väldigt söt ibland. Hon brukar alltid handla och ta med sig mat när hon kommer hit för att hälsa på Ella - mjölk, bröd, havregryn, röda linser, torkade aprikoser... Och smör. Jag antar att svärmor tycker att det är väldigt exotiskt att jag använder smör i matlagning och bakning så hon har nästan alltid med sig smör. Det är ju bra, det kommer ju alltid till användning men jag småfnissar lite för mig själv varje gång jag packar upp kassarna och hittar ett paket. Iförrgår bad jag henne att köpa lite mjölk på vägen - och i kassarna fanns mjölk, vaniljmjölk, två goda bröd, 5 st youghurtar och smör. Denna gång var det dock bredbart smör att ha på mackor. Jag tror inte att jag har använt smör på mina mackor de senaste 10 åren iaf.

Firande

Varken jag eller maken är särskilt förtjusta i planering och organisering av fester. Jag betalade glatt en massa pengar för min 30-årsfest så att jag bara skulle kunna vara där och fira istället för att hålla på och fixa med detaljer. Vårt bröllop var ju det minsta någon israel någonsin haft och jag blev ingen bridezilla eftersom jag verkligen inte är intresserad av detaljer som vilka blommor som ska stå på bordet, vilka kläder stråkkvartetten ska ha på sig etc.. Jag hade ett fantastiskt roligt bröllop och man kan ju inte hetsa upp sig över saker som går fel om man inte har haft någon åsikt om det innan!

Hur som helst är det helt galet att inte dra igång stora släkttillställningar där alla svärmors kusiners fastrar och barnbarn får vara med enligt israeliskt tänk. Y och jag har helt enkelt lurat släkten på både bröllopsfest och brita (fest för att fira Ellas födelse, motsvarande brit mila för pojkar fast utan något klippeti-klipp). Och det får vi naturligtvis höra varje gång vi träffar någon moster, kusin etc (dock bara från de kvinnliga släktingarna, männen tycker nog mest att det är skönt att slippa träffa galna släktingar hela tiden).

Vi bestämde oss iaf att göra någonting enkelt och avslappnat för att fira Ellas 1-årsdag - typ en picknick i en park för den närmaste familjen, ca 30 personer. Men i helgen fyllde Ys morbror 50 år så vi bestämde oss för att göra det nästa lördag. Istället för att köpa med sig en massa presenter till Ella så skulle släktingarna få ta med sig något att äta eller dricka istället. Det har varit knytis vid ett antal tillfällen tidigare så det kändes som ett accepterat alternativ och så blir det mycket enklare med logisitiken för oss. Dessutom slipper släktingarna fara runt och leta present.

Tänkte vi.

Vi tänkte fel.

Det blev en massa gnäll. Skicka inbjudan med mail var fel. Be folk att ta med sig mat var fel. Att vara utomhus var fel (ok, äldsta personen är 80 år och jag har full förståelse för att det blir för hett för honom men det var ju naturligtvis inte han som klagade). Jag har svårt att förstå hur man kan bli förolämpad av att bli inbjuden till ett kalas men vi lyckades tydligen. Så nu har vi ändrat det. Vi kommer att vara hemma hos oss, vi fixar all mat men eftersom vår lägenhet inte är gigantiskt så får vi dela upp festandet i två omgångar - svärmors sida och svärfars sida var för sig. Så gick det när vårt enkla lilla kalas för en ettåring förvandlades till Nobelfesten. Nu hoppas jag att de har anständighet nog att ta med riktigt fina presenter till Ella annars kan de nog se sig om i stjärnorna efter ytterligare fester från vår sida.

Killsnack

Det är väldigt gulligt när ens 25-åriga, coola svåger är fullständigt kär i ens dotter - han kör gärna omvägar för att få träffa henne, har ett foto på dem tillsammans som skrivbordsunderlägg på datorn och massor med foton i mobilen...

Det är nästan ännu gulligare när han ringer bästa kompisen för att berätta att Ella kommit på besök och kompisen genast kommer över för att få se henne, och dessutom visar sig vara helt uppdaterad på hennes senaste steg i utvecklingen.

Ok att jag fattar att 25-åriga killar snackar en hel del om tjejer med sina kompisar men att det handlade om att deras brorsdöttrar lärt sig att gå eller skälla som en hund hade jag inte riktigt räknat med.

Kalorier

Svärmor är ju, som jag tidigare nämnt, en stor anhängare av allt som är "light", "diet" och "nada-kalorier". Det är inte jag. Jag anser att mat ska lagas med kärlek och respekt (=smör, grädde och goda kryddor) så att man kan njuta av den och så får man se till att inte bara äta onyttigheter (mowahahaha, en god tanke som aldrig följs, äta med måtta alltså...).

Igår kom svärmor förbi på besök när jag precis tog ut en mjuk pepparkaka ur ugnen. Hon sätter näsan i vädret och frågar "Bakar du något med smör i? Det luktar smör!". Inombords himlade jag med ögonen och sa "människa, man bakar inte kakor utan smör", medan i verkligheten styrde jag in samtalet på kryddningen av kakan istället. Kakan var iaf väldigt god tyckte hon, efter att ha ätit den tunnaste skiva man kan skära utan osthyvel. Till middag hade jag lagat supernyttig rödspätta med pestotäcke och serverade med potatismos. Jag får erkänna att jag småmyste när jag såg hur svärmor tog om av potatismoset som hon nog trodde var fritt från fett men som jag preparerat med lite extra smör... Vilken evil liten svärdotter jag är!

Middagsmat

Varje fredag är det familjemiddag som gäller. Varannan gång hos svärmor, varannan gång hos svärfar. Svärmors matlagning har jag redan skrivit lite om men svärfars matlagningskonster har aldrig berörts. Ärligt talat så vet jag inte så mycket om dem, vi äter nämligen samma sak varje gång! Entrecote, pommes frites, sallad, hummus och svensk (!?) rödkålssallad. Vad som är svenskt med rödkålssalladen vet jag inte riktigt, har då aldrig ätit något sådant i Sverige... Förra gången vi var hos svärfar frågade han oss om vi var less på maten och ville ha annat. Men ärligt talat så har jag inga problem med att äta exakt samma sak en gång varannan vecka. Speciellt inte när det är gott. Och vem vet vad han skulle bjuda på annars - varför ändra ett vinnande koncept?!

Svårförklarat

Idag var vi på vårdcentralen för att Ella skulle få en vaccination. Ella och jag fick sällskap av farbror Koren som var på besök. Vi gick in alla tre till sköterskan som började ställa lite frågor till mig om ålder etc på Ella. Medan sköterskan knappar in svaren i datorn frågar Koren mig: "Är det den andra augusti hon är född?" och jag svarar naturligtvis "Nä, den sjätte". Sköterskan tittar upp från skärmen och ger Koren en blick som säger "du har en 3-månadersbebis och du vet inte exakt när hon är född". Så jag kände mig tvingad att säga "Alltså, han är inte pappan". Och då var det min tur att få en konstig blick, av typen "du har en 3-månadersbebis och du har redan bytt ut pappan mot en ny man". Så Koren får förklara att han ju är pappans bror, och jag förtydligar ytterligare med att säga att han är Ellas farbror (om inte sköterskan hade fattat det efter Korens förklaring...). Ja, jag vet inte riktigt vad sköterskan trodde om oss men så länge farbror håller Ella på ett strålande humör så kan jag inte påstå att jag bryr mig.

Svägerska

Alltså, jag klagade ju lite häromdagen på min svägerska som inte ställde upp som barnvakt när vi skulle på bröllop. Men jag tar tillbaka allt. Igår när vi hämtade upp henne för att åka vidare till middagen hos svärfar så sträckte hon över en glasslåda fylld med nybakta chocolate chip cookies. Det är svårt att vara sur på en sån person!