Igår var en sån där dag då jag verkligen fick känna på baksidan med att vara förälder - den totala skräcken att något ska hända ens barn.
Ella har ju dragits med förkylningar, diarré, snuva och hosta i stort sett sedan hon började dagis. Och det är ju precis så det brukar vara. Förra torsdagen sa de på dagis att hon nog hade feber och hon var rätt trött och gnällig. På fredag var febern borta men sedan kom den tillbaka på lördag kväll. På söndag morgon var hon het som bara den och hade runt 39 graders feber så vi tog henne till doktorn. Doktorn lyssnade och tittade noggrannt men fann inget annat fel än febern och sa åt oss att ge febernedsättande var 3-4 timme och om det inte gått över på tisdagen ta ett blodprov för att se om man kunde hitta någon anledning.
Igår morse var jag på vårdcentralen med Ella och tog blodprov eftersom febern fotfarande var kvar. När vi kom hem somnade Ella direkt. Efter ca en timme gick jag in för att titta till henne och möttes av en liten blek tjej som skakade av feberfrossa. Hon svarade inte när jag försöker få kontakt, bara när jag försökte lyfta upp henne i min famn skrek hon av smärta (antar jag). Jag kände paniken komma, tårarna sprutade och jag kastade mig på telefonen till Yarden och sa "kom hem, vi åker till akuten nu!". Kollade tempen på Ella, 40 grader! Y var hemma några minuter senare så vi satte oss i bilen och körde mot sjukhuset som tur nog bara ligger ca 10 minuter hemifrån oss. Y hann dränka ett par handdukar i kallt vatten så jag satt och baddade Ella för att få ned febern. Här insåg jag dock att hon inte svävade i akut livsfara eftersom hon högljutt protesterade och viftade med armarna för att undvika min otrevliga behandling.
Inne på sjukhuset började så springandet för att hitta rätt. Akuten verkar vara en väl förborgad hemlighet och bara ambulansförarna vet nog var den finns. Barnavdelningen ligger i andra änden av sjukhusområdet och det tar ungefär 5-10 minuter att gå dit för en vanlig människa, vi hade naturligtvis ingen barnvagn med oss heller så det var bara att bära. Under tiden Y parkerade bilen hann Ella få en ordentlig hostattack som avslutades med att hon kräkte ned mig... Sa åt Y att gå före med Ella så sköterskorna hade redan tagit sig an Ella när jag till slut kom invaggande. Väl därinne kändes det mycket bättre - sköterskorna jobbade effektivt, läkaren som kom efter någon minut visade sig inte bara vara chef för barnavdelningen men även hennes vanlige doktor som jag har stort förtroende för.
Efter diverse prover och febernedsättande så blev vi skickade till röntgen och sedan till öron/näsa/hals. Naturligtvis var man tvungen att gå tillbaka till huvundingången för att komma till röntgen och sedan gå åt helt motsatt håll för att komma till öron/näsa/hals och därefter hela vägen tillbaka till barnavdelningen. Y försökte skaffa fram en rullstol till mig men jag ansåg att det skulle göra allting ännu krångligare så jag valde foglossningssmärtor istället. Vi fick iaf låna en vagn till Ella så hon låg och sov med sin katt tätt tryckt mot sig nästan hela tiden. På öron/näsa/hals konstaterades en lätt inflammation på ena örat och när vi kom tillbaka till barnavdelningen kunde de även meddela att hon hade en ganska kraftig lunginflammation (också på ena sidan). Tydligen är det vådan av att dra på en influensa en längre tid.
Ella fick en spruta med antibiotika innan vi blev utskrivna och vi skulle, enligt läkaren, se en klar förbättring av hennes tillstånd morgonen därpå. Om inte skulle vi komma tillbaka till sjukhuset för ytterligare en spruta men han sa att det nog inte skulle behöva ske. Och mycket riktigt, imorse var det förvisso en trött och blek tjej som vaknade men hon var utan feber, hungrig och redo att leka. Hon har sovit en hel del idag men när hon har varit vaken har hon hunnit testa sin mammas tålamod till max, dragit Chopsy i öronen, ätit lite, tagit sin medicin och nästan varit som gamla vanliga Ella. Jag däremot, har varit helt slut, misstänker att gårdagen var ett större trauma för mig än vad det var för Ella. ;)
8 comments:
Fy så hemskt. Skönt att det slutade bra iallafall.
usch! skönt att hon kryade på sig så snabbt!
Hu så spännande och tröttsamt för er alla. Tänk när febern hoppar och inte ger sig då kan man bli orolig.Lunginflammation är ju allvarligt. Skönt att ni fick bra hjälp även om det inte var så rationellt på sjukhuset. Nu ska du se att det ger med sig.....Men svårt med oron . Den kommer tillbaka vid nästa infektion,,,,tyvärr. Kram och kul att se att hon är uppe och sopar.
Katarina och Yllet: Ja, den där sprutan vågar jag knappt fråga vad som fanns i, rent mirakel var det! Men jag har nog sällan varit så rädd som jag var när jag hittade henne skakandes i sängen.
Eva Henriksson: Sjukvården här i Israel håller en mycket hög standard så när vi väl var på sjuhuset kände jag mig rätt lugn (och jag ska väl till sjukhusets försvar säga att de håller på med en stor ombyggnation så det är väl anledningen till förvirringen). Men helt lugn är man ju inte som mamma...
Oj vad läskigt!! Freberfrossa är riktigt otäckt. Sprutan antar jag var en vanlig antibiotiskaspruta. Är det inte jätteallvarligt kan man använda spruta med antibiotia istället för intravenöst dropp. Bra, för då slipper man ju läggas in. Skönt att hon redan mår bättre! Kram på er!
Katarina i Holon: Ja, det var en antibiotikaspruta, otroligt effektiv! Nu får hon vanlig antibiotika i 10 dagar och så får vi hoppas att hon håller sig fris ett tag innan hon skrämmer livet ur mig nästa gång. Kram!
Usch, vilken pärs! Blir nästan skakig av att bara läsa om det :S
Alexia: Ja, en sån där del av föräldraskapet som man varken kan eller vill förbereda sig på...
Post a Comment