Lite jobbigt känns det faktiskt när man försöker komma på ett ord på svenska och ordet dyker upp på tre andra språk innan man slutligen gogglar fram det rätta ordet på svenska. Dags att läsa lite mer svenska böcker kanske?
(Ordet var förresten kastanj, får väl skylla på att det inte är ett ord man använder dagligen direkt).
Vi sitter vid middagsbordet och Eitan snackar på med sitt vanliga obegripliga babyspråk. Ella svarar honom med liknande haranger.
Yarden frågar Ella: Vad pratar du och Eitan för språk?
Ella svarar direkt: Italienska.
Ni kanske tycker att jag verkar ha tappat svenskan lite. Två m när det ska vara ett, liten bokstav när det ska vara stor, bokstäver som bytt plats med varandra. Och ni ska veta att jag inte har det lätt. Men det är inte språket som är problemet, är det någonting jag är bra på så är det att stava. Problemet ligger på ett helt annat plan...
Min mamma har varit på besök i en vecka och åkte hem idag. Under tiden som hon har varit här har jag förundrats över min fantastiska dotter. Jag pratar ju alltid svenska med henne och jag vet att hon förstår det mesta men hennes huvudspråk är helt klart hebreiska. Hon svarar mig nästan alltid på hebreiska och jag får ständigt påminna henne om att prata svenska med mig.
Och så kommer mormor, som inte förstår ett jota av hebreiskan, hit och Ella bara gillar läget och börjar prata svenska istället. Ok, inte lika bra som hon pratar hebreiska och antagligen inte lika bra som en "helsvensk" 2,5-åring men ändå. Jag är så stolt att jag håller på att spricka.
Blåljus är Ellas favoritfärg. Imorse när vi gick till dagis sa hon att "imorgon* när jag blir stor och fyller år ska jag få en cykel blåljus". Och hon ville väldigt gärna ha ett blåljust halsband av mormor. Jag anar en framtid inom polisväsendet.
*"Imorgon" är allting som ska ske i framtiden. Allt som redan hänt är följdaktligen "igår". Ibland beskrivs dock framtid som "på söndag", fast bara på hebreiska.
