Häromveckan gick mitt uppehållstillstånd ut och efterom jag inte vill bli deporterad så ringde Y upp inrikesministeriet för att se vad som hade hänt med min kallelse. De hade nämligen sagt när vi frågade tidigare (vid två tillfällen) att de skulle ta hand om att få över min fil från Tel Aviv till Rehovot och sedan kalla mig innan mitt visum gick ut. Säkert. Och mycket riktigt, ingen fil, ingen kallelse när utgångsdatumet kom.
Idag var vi iaf där med alla papper och vilken tid det tar. Först ska man gå till informationen och berätta vad man har för ärende för att få ett könummer. Sedan är det bara att sitta och vänta. När vårt nummer till slut kom upp hamnade vi hos jordens mest uttråkade människa. Hon förklarade snabbt att vi minsann hade gått fel och att vi måste gå till inrikesministeriet i Ashdod istället. Skulle inte tro det, där faller det raketer mest hela dagarna. Som tur var var chefen ute på en liten promenad och sa åt oss att vänta utanför hennes rum så skulle hon hjälpa oss. Efter att hon hade pratat med alla sina anställda, druckit ett par koppar kaffe och gömt sig inne i arkivet ett tag. Väl på hennes rum så kollade hon våra papper och sa åt oss att gå till en annan avdelning och ta ett nytt könummer. I väntrummet förstår man ju genast att det är något lurt - två nummer till vårt men minst sex grupper med människor som redan väntar... Israeler och deras kösystem, suck! Hann amma, lägga dottern, äta falafel, förlänga parkeringstiden, och fylla i deras blanketter innan det var vår tur.
Väl inne hos handläggaren var det trevligt värre. Under tiden som hon tog hand om våra papper, kollade in våra foton och fixade förlängning av mitt visum tills dess att vi kommer tillbaka på intervju så hann hon med fyra andra människors förfrågningar. Det är effektivitet det...
No comments:
Post a Comment