Det är öken...

Ja, jag vet att jag redan avslöjat alla lögner så ni behöver inte tro på nåt jag skriver i det här inlägget. Men innan jag blev sådär jättetrött och fick ont precis överallt så var det faktiskt en trevlig tur vi hade i öknen.

Turen som valts denna gång var i den stora Maktesh (ha'machtesh ha'gadol) i Negevöknen. En maktesh är en jättelik krater som skapats genom att ett berg rasade ihop för miljoner år sedan. De lär bara finnas i Israel och här finns det totalt 3 stycken. Den stora kratern är den minst besökta och totalt träffade vi 2 människor på den här turen och de gick en annan tur vars väg korsade vår i ena änden.

Vi började vår vandring på fredag kväll, efter att solen gått ned och fullmånen lyste upp vår väg. Yarden jiddrade lite om hur romantiskt det var, men ganska snart efter det stötte vi på en hyena och efter det var romantik det sista jag tänkte på. Framåt 23-tiden, när vi nått till änden av kratern slog vi läger för natten (rullade upp liggunderlagen och kröp in i sovsäckarna).

Vaknade med solen i ögonen runt 6.30 och upptäckte att vi var omringade av kameler. Jag är fortfarande helt fascinerad av att man kan se kameler och blir hysteriskt glad varje gång. Drack lite kaffe och började ta oss uppåt på bergen som omger kratern. Ganska snart var det riktigt varmt och solen brände ordentligt på armarna. På vissa ställen stod öknen i blom, marken var fullproppad av lila blommor och bin surrade överallt. Utsikten var otrolig uppe på bergskammarna.

Efter några timmars vandring började naturen ta ut sin rätt. Eftersom vi ständigt gick på bergskammar som lutade snett nedåt åt höger så gick jag och haltade utan att vara medveten om det och fick följdaktligen kramp i vänster skinka med jämna mellanrum! Och vi gick uppför, och vi gick nedför , och vi gick uppför och... Framåt 15-tiden började jag vara tjurig som en treåring, och vi hade inte längre vatten i mängder (tillräckligt för vandringen men inte så mycket "säkerhetsvatten" ifall något skulle hända) så vi bestämde att inte fullfölja hela vägen på bergskammarna utan ta oss ned i kratern igen så att vi kunde vandra på plattmark. Och precis när vi är på väg ned träffar vi på en stor vattenreserv. Efter idogt letande hittade vi en kran och därifrån kom det färskvatten, trodde vi. Men helt säkra var vi inte. Beslutade oss iaf för att fylla upp en flaska att använda i yttersta nödfall. T ex om vår bil som stod parkerad vid vägen skulle ha blivit stulen, en inte särskilt ovanlig händelse i de här delarna av Israel.

Men, slutet gott, allting gott. Stapplande nådde vi fram till vår lilla bil och kunde pusta ut och köra hem till Tel Aviv. Jag svor att inte vandra på några bergskammar under de närmsta två åren. Och hittills har Y varje dag när han kommit hem från jobbet sagt till mig hur fantastiskt duktig jag var som klarade av att gå dessa 27 km som det blev totalt! Och jag kan inte annat än att hålla med honom.