Jag har gett upp att cykla till och från pendeltåget. Det går liksom inte att sitta med båda händerna på styret längre. Antingen får man en fot i mjälten, en rumpa i lungan, eller varför inte en armbåge i revbenet.
Medan jag funderade på alla de här konstiga kroppsliga fenomenen så kom jag att tänka på en cykelhistoria som min mellanstadiefröken tog upp en gång. När vi hade sexualundervisning... Vår fröken pratade om onani och illustrerade med att säga "ibland om man cyklar, speciellt i uppförsbacke, så kan det ju kännas skönt om man är tjej". Åh, vi höll ju på att explodera av skratt, och pinsamhet, bakom våra bänklock. Hon var ju säkert hundra år gammal. Och vi var tolv.
Idag kan jag känna "stackarn, hon ville ju bara väl" men då, för en sisådär tjugo år sedan så blev det bara fel. Hade det varit en yngre lärare, som vi hade respekt för, så hade det kanske, kanske funkat. Istället gick vi väl ut och straffade henne med att stoppa potatisar i avgasröret på hennes bil eller något annat trevligt hyss... Fast man inser ju när jag minns den här historien i över tjugo år och jag fortfarande ryser av obehag när jag tänker på det att vissa lärare ändå klarar av att lämna lite avtryck. Även hos en som mest förknippar cykling i uppförsbacke med en fot i mjälten.