Paprika

Det är häftigt hur kroppen fixar allt som händer med den när man är gravid och har fött barn. Min foglossning försvann i samma ögonblick som ungen var ute. Min "brutna" svanskota som gjorde att jag inte kunde sitta ordentligt på många månader efter Ellas födsel verkar ha tryckts rätt när Eitan föddes. Men det konstigaste måste ändå vara att jag numera kan äta paprika utan att få kväljningar redan av lukten. Jag skojar inte, jag har aldrig kunnat äta paprika förrän nu, efter att Eitan fötts.

Nu håller jag som bäst på att vänja mig vid att jag kan laga mat med paprika i. Ta en bit paprika ur salladen istället för att peta den åt sidan. Jag tycker inte att paprika plötsligt har blivit jättegott men jag känner inte heller något obehag när jag äter det. Igår när jag lagade Chicken Cacciatore så hackade jag ned precis så mycket paprika som receptet föreskrev och åt utan problem. En helt ny dimension i matlagningen har öppnats för mig - jag behöver inte utesluta, ersätta eller peta bort. Nästa gång jag är i Sverige kan jag kanske till och med köpa en ostmacka utan att behöva plocka bort både den obligatoriska paprikabiten och den kontaminerade ostskivan.