Jag kan, efter ett 30-årigt läsliv, till slut stoltsera med att jag har läst Strindberg. Jag vet inte hur länge jag har tänkt göra det. Hemsöborna har varit på tapeten ett par gånger med det blev aldrig något av det. Men till slut bestämde jag mig för att ta tag i Tjänstekvinnans son som stått i bokhyllan år ut och år in. Och jäklarns vad jag blev överraskad. Jag trodde att Strindberg skulle vara pompös, svårläst och långtråkig. Men inte. Första boken beskriver Johans barndom (Johan var Strindbergs andranamn och han ville inte skriva en helt biografisk bok så det var därför han valde det namnet) och är både lättläst och underhållande.
Men, så kommer andra boken och där rullar det stora svårmodet in. Johan flyttar nämligen till Uppsala för att börja läsa och då blir det religiösa grubblerier, filosofiska diskussioner och litterära recensioner. Jag fattar inte, när jag pluggade i Uppsala handlade det mest om Snärkes på tisdagar, helgfika på GH, korridorsfester, gasquer och så lite plugg däremellan. Strindberg hade inte lika kul helt enkelt. Men trots detta så är boken i stort ok, jag får väl erkänna att jag skumläste några långa utläggningar om danska författare och religionsgrubbel. Är inte helt bortskrämd men det kommer nog att dröja ett tag tills jag ger mig på honom igen.
3 comments:
Jag läste Hemsöborna för ca 20 år sedan och kommer knappt ihåg innehållet men jag kommer ihåg att jag gillade den!
Strindberg och Lagerlöf har jag vâldigt svârt för. Jag gick pâ humaistiskt linje och var "tvungen" att läsa nâgra av deras alster. Det och Ingmar Bergmans alla jvl filmer om hans barndom och föräldrar gör att jag inte har lust att kasta mig i den svenska kultureliten.
Katarina i Holon: Hmm, jag det är den jag fortfarande har tänkt läsa någon gång. När jag blir pensionär kanske.
Dosiss: Hahaha, Bergman var ju kanske ingen skojig kille. Fast några av hans filmer har jag faktiskt gillat.
Post a Comment