Firande

Varken jag eller maken är särskilt förtjusta i planering och organisering av fester. Jag betalade glatt en massa pengar för min 30-årsfest så att jag bara skulle kunna vara där och fira istället för att hålla på och fixa med detaljer. Vårt bröllop var ju det minsta någon israel någonsin haft och jag blev ingen bridezilla eftersom jag verkligen inte är intresserad av detaljer som vilka blommor som ska stå på bordet, vilka kläder stråkkvartetten ska ha på sig etc.. Jag hade ett fantastiskt roligt bröllop och man kan ju inte hetsa upp sig över saker som går fel om man inte har haft någon åsikt om det innan!

Hur som helst är det helt galet att inte dra igång stora släkttillställningar där alla svärmors kusiners fastrar och barnbarn får vara med enligt israeliskt tänk. Y och jag har helt enkelt lurat släkten på både bröllopsfest och brita (fest för att fira Ellas födelse, motsvarande brit mila för pojkar fast utan något klippeti-klipp). Och det får vi naturligtvis höra varje gång vi träffar någon moster, kusin etc (dock bara från de kvinnliga släktingarna, männen tycker nog mest att det är skönt att slippa träffa galna släktingar hela tiden).

Vi bestämde oss iaf att göra någonting enkelt och avslappnat för att fira Ellas 1-årsdag - typ en picknick i en park för den närmaste familjen, ca 30 personer. Men i helgen fyllde Ys morbror 50 år så vi bestämde oss för att göra det nästa lördag. Istället för att köpa med sig en massa presenter till Ella så skulle släktingarna få ta med sig något att äta eller dricka istället. Det har varit knytis vid ett antal tillfällen tidigare så det kändes som ett accepterat alternativ och så blir det mycket enklare med logisitiken för oss. Dessutom slipper släktingarna fara runt och leta present.

Tänkte vi.

Vi tänkte fel.

Det blev en massa gnäll. Skicka inbjudan med mail var fel. Be folk att ta med sig mat var fel. Att vara utomhus var fel (ok, äldsta personen är 80 år och jag har full förståelse för att det blir för hett för honom men det var ju naturligtvis inte han som klagade). Jag har svårt att förstå hur man kan bli förolämpad av att bli inbjuden till ett kalas men vi lyckades tydligen. Så nu har vi ändrat det. Vi kommer att vara hemma hos oss, vi fixar all mat men eftersom vår lägenhet inte är gigantiskt så får vi dela upp festandet i två omgångar - svärmors sida och svärfars sida var för sig. Så gick det när vårt enkla lilla kalas för en ettåring förvandlades till Nobelfesten. Nu hoppas jag att de har anständighet nog att ta med riktigt fina presenter till Ella annars kan de nog se sig om i stjärnorna efter ytterligare fester från vår sida.