Tand

Det är nog dags för tänder. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det hittills i Ellas liv. Från att Ella blev ungefär ett halvår har jag trott att det varit på grund av tandsprickning som hon vaknat upp varannan timme/varit sur och grinig/haft feber/inte velat äta/osv osv. Men inte då. De senaste veckorna har jag börjat fundera på om det är dags att börja prova ut löständer åt henne. De kommer ju aldrig...

Men så för någon vecka sedan började hon plötsligt att dregla, något som hon aldrig gjort tidigare. Och vispa runt med tungan i och utanför munnen. Tänderna! Men inte såg eller kände jag något inte. Och de senaste dagarna har hon varit gnällig och tvär vilket inte heller hör till vanligheterna. Men snälla, låt det vara tänderna, det börjar verkligen att vara dags... Och jag letar febrilt efter svullet tandkött och små vassa kanter medan Ella blir riktigt ilsk. Inget.

Tills plötsligt - medan Ella "flygandes" över mitt huvud ger ifrån sig ett glädjetjut ser jag den plötsligt. Tanden. I överkäken. Och här har jag letat som besatt i underkäken för det är ju där de kommer först enligt att föräldrasajter. Det borde jag ju ha vetat - hon är ju ganska speciell min tjej!