Vardagsdramatik

I går eftermiddag tryckte jag ned Ella i vagnen och gick ut med hunden på en snabb promenad. Ungefär samtidigt som jag slog igen dörren insåg jag att jag hade bilnycklarna i handen och inte alls nycklarna till lägenheten... Ingen telefon hade jag med mig heller. Mitt hopp stod till att Yarden skulle ta helg lite tidigare än vanligt och eftersom jag hade sett att han inte längre var online på Skype så promenerade jag bort mot grindarna på Weizmann i hopp om att möta honom. Men inte. Var tvungen att vända hemåt igen, Ella hade inga strumpor på sig och började bli lite kall.

Plingade på hos grannen för att låna telefonen. Tog ett tag att förklara för den mestadels rysktalande farmodern vad jag ville men när hon väl fattat tyckte hon att det var jättekul, själv kunde jag hålla mig för skratt. Fick i alla fall låna telefonen och bestämde med Y att jag skulle hämta upp honom så att det skulle gå snabbare. När vi nästan kommit hem igen kommer Y på att han inte heller har nyckeln med sig. Han hade inte hittat den i sin väska och eftersom vi gick hemifrån tillsammans på morgonen antog han att han hade lagt dem i min väska. Men skit också. Extranyckeln har svägerskan, som bor i Tel Aviv.

Jag tyckte att vi skulle försöka att ringa på hos grannen igen och se om vi kunde få klättra över väggen från deras balkong till vår, balkongdörren stod ju faktiskt öppen hos oss. Tyvärr hade de hunnit gå ut så det var bara att gå tillbaka till bilen igen och börja köra mot Tel Aviv. Ungefär här insåg jag dock att jag inte borde lite på min man, jag känner honom för väl för det. Yarden är nämligen känd för att inte kunna hitta någonting som inte är fastsatt på hans kropp så jag tog hans väska och i ett av ytterfacken hittade jag hans nycklar! Bara att vända hemåt igen. Det man inte har i huvudet får man ha i, hmmm, bilen!