Finfrämmande

Igår hade jag och Ella finfrämmande. De flesta som kommer och hälsar på oss åker bil eller tåg hit. Men inte Sara och Joel inte, de flög privatplan. Lite finare... Så kan det vara när man har en man/pappa som är pilot!

Vi var naturligtvis väldigt nyfikna på att se hur Ella och Joel skulle trivas ihop men kan väl konstatera att det inte slog några direkta gnistor mellan dem. De verkade helt enkelt rätt ointresserade av varandra. Fast Ella smällde faktiskt till Joel vid ett tillfälle och man brukar ju säga att kärlek börjar med bråk, så vem vet, det kanske tar sig!

Ella verkar fundera vem den där typen som snott hennes babygym är. Yngre killar är kanske inte hennes grej. Joel är för upptagen med att försvara sig mot en ko för att ens orka bry sig.

Mellan amning, blöjbyten, nattning (eller finns det något bättre ord för läggning av barn under dagtid?) så han vi äta svensk frukost med fil och ägg- och kaviarmackor på hembakta (!) tekakor, bli nekade att promenera runt med barnvagnar på Weizmanns campus (ministerbesök och Sara såg tydligen inte helt pålitlig ut), äta nypallade apelsiner i en apelsinlund, beställa pizza men inte riktigt hinna äta den. Och så hann vi prata. Om att vara nybliven mamma och invandrare. För det är ju bara att inse att det är ganska många känslor som kommer upp efter en så omvälvande händelse som att få barn. Även om både jag och Sara trivs väldigt bra i Israel så är det jobbigt att familj och vänner i Sverige inte blir lika delaktiga i ens barns uppväxt. Utan istället är det galna in-laws som får allt det goda! ;-) Ja, det är inte alltid guld och gröna apelsinlundar här... Men, man kommer ganska långt på att få prata av sig med någon som befinner sig i samma situation. Så tack Sara för en trevlig dag. Nästa gång får jag hälsa på nere i öknen, jag tar nog helikoptern dit!