183 dagar

I söndags var det 183 dagar sedan jag fick uppehållstillstånd i Israel. Låter inte som något stort att fira va? Fel, fel, fel, fel! Efter 183 dagar i karantän är jag nu berättigad till sjukförsäkring. Inte helt fel för en höggravid kvinna!

Igår åkte jag och maken tillsammans till försäkringskassan för att se till att jag skulle få formulär 666 (passande för en goy som jag!) som jag sedan skulle ta med mig till mitt val av sjukkassa (man kan välja mellan 4 olika, fråga mig inte hur man väljer vilken som är bäst...) för att där kunna bli medlem och få mitt lilla plastkort som väl kan jämföras med en patientbricka.

I Israel är det här med köande en konst, så långt från Sverige man kan komma. Det vanligaste sättet är att man kommer in i ett rum och frågar "vem är sist?", får svar på frågan och säger till den personen "jag är efter dig" och så har man säkrat sin plats i kön. Efter det kan man gå och fika, gå ut och röka eller rädda världen men när som helst komma tillbaka in och om någon funderar varför man tränger sig i kön så letar man bara rätt på personen före en i kön och säger jag är efter honom/henne och denne person kommer att intyga att så är fallet. Detta innebär att man aldrig vet hur lång kö det är, de tre personer man ser ut att ha framför sig kan vara femton stycken.

På försäkringskassan var det ännu värre dock, där hade de könummer. Det är ju som upplagt för kaos. Först fick man ställa sig i en kö som ledde fram till två kvinnor där man framförde sitt ärende, fick matchande nummerlapp och blev tillsagd vilken våning etc man skulle gå till. När man sedan satt sig ned för att vänta på sin tur bör man för säkerhets skull jämföra nummerlappar, fundera på om det verkligen kan stämma, säga åt alla som kommer dit utan nummerlappar var de kan hämta dem och dela med sig med sitt livs historia. Som utlänning med en jättemage drar man ju till sig lite extra uppmärksamhet så under tiden vi väntade så diskuterade jag med en thailändska om israelernas brist på tålamod, lovade en fransk liten gubbe att vi kunde hjälpa honom eftersom han pratade så dålig hebreiska, diskuterade skillnaden mellan Schweiz och Sverige och varför det skulle vara jättejobbigt för min man om jag konverterade till judendomen. Bland annat... För övrigt verkade vissa av de anställda där ha problem med nummersystemet också och okynnestryckte ett antal gånger så att det blev en liten kö utanför vissa rum medan de med nummer bakom kunde gå rakt in i någon annans rum.

Hur som helst kunde vi inte avsluta vårt ärende eftersom de tyckte att jag skulle ha med mig intyg från banken att jag har ett konto där, kopior på mina lönespecar, och lite annat tjafs som de då absolut inte hade sagt att jag skulle ha med mig när Y ringde och frågade dem innan. Får se om jag kan fixa det i eftermiddag istället.