Kibbutz-besök

Förra helgen var jag på kibbutz-besök. Eftersom jag ju nästan aldrig satt min fot på en kibbutz är jag fortfarande helt fascinerad av konceptet i sig. Det har lite 70-talsskimmer över sig, tänker hippies, socialism och bonderomantik.

Hur som helst så fyllde Kibbutz Beit Zera, där Y's pappa bodde i 40 år och Y bodde sina första 10 år, 80 år och det var lite events anordnade. En stor del i den här kibbutzens dagliga liv var volleyboll. Sen grundandet så hade man ständigt ett volleybollag, ibland spelade de i israeliska ligan och flera av spelarna gick vidare till lansdlagsspel. Y's pappa var en av dem, och han har ju dessutom varit coach för landslaget. Nu coachar han handikapplandslaget bland annat. Han var naturligtvis coach för hemmalaget under kvällens match mot ett gästande lag. Det var faktiskt riktigt roligt att se. Alla spelare var ju vuxna, något över aktiv ålder och en del med stora magar och grått hår. Men jäklar vilken teknik. Man kunde se att de hade varit riktigt duktiga i sina glansdagar. Y's kusin som tillhörde det yngre gardet (i 40-årsåldern) såg ut som han var tillbaka i landslaget och smashade, hoppade och kastade sig som om han vore en tonåring.

Efter matchen öppnades "galleriet" där Y's pappa hade en utställning med sina foton. Han är en fullständigt besatt hobbyfotograf och fotar fåglar och blommor till vansinne. Får väl dock erkänna att han är riktigt duktig. Sen var det middag i matsalen, kändes som att jag var tillbaka i mellanstadiet med matbrickor, köer och plast på borden. Fy tusan för att bo på en kibbutz och inte få äta mat som man själv valt varje dag. Ok, kanske är skönt när man inte orkar laga mat men det är ju därför det finns restauranger!!

Kvällens evenemang avslutades med en nostalgitripp i volleybollhistoria. Foton, filmer, diplomutdelningar. Det var rätt rörande när 5 stycken ur deras första lag någonsin ställde upp sig (styrdes upp, leddes upp) och fick rosor och diplom medan de visade fotot på laget i bakgrunden (bara en som hade trillat av pinn). De måste ju ha varit 150 år minst!

Så, rätt rolig dag på kibbutzen men aldrig att jag skulle vilja leva på en kibbutz. Och tur nog är min sambo ännu mindre sugen på det. Framför individualism och kapitalism!!