Fyraåring funderar över döden

Ella har kommit till den ålder då hon plötsligt har insett att människor dör och att det är något sorgligt. Det har kommit lite frågor då och då tidigare och jag har även släppt bomben för henne att min pappa är död, det är därför hon inte har någon morfar. Och det har liksom inte varit så mycket mer än så. Fram tills nu.

Jag har en rätt "avslappnad" inställning till döden - jag vill självklart inte att jag eller någon nära (eller långt borta för den delen heller) ska dö men det är ingenting jag går omkring och oroar mig över. Jag har sett det hända och hur sorgligt det än var så var det ändå en händelse som inte gjorde att jag blev rädd. Min man däremot har riktig dödsångest. Han minns fortfarande hur han kände sig när han en gång i tiden insåg att alla kommer att dö någon gång - panik, sömnproblem och tydligen lär han ha kräkts av rädsla. Så när vi började märka att Ella frågade mer och mer om döden så var det en enhälligt beslut att jag skulle ta det riktiga snacket. Förhoppningsvis skulle chansen vara större att hon fick min inställning till det än Ys i så fall.

I helgen blev det så dags för snacket. Ella och jag hade haft en mysig kväll tillsammans och båda var avslappnade och på bra humör. Så vi pratade om varför man dör, hur länge man lever, att det är sorgligt, att om det händer måste vi trösta varandra, hur länge sköldpaddor lever, och hundar och krokodiler (ca 70 år...). Helt utan täckning så intygade jag att vi kommer att leva jättelänge. Och naturligtvis kom min pappa upp på tapeten. Tur nog så frågade hon aldrig hur gammal han var så förhoppningsvis tror hon att han var jättegammal.

Hon verkar ha tagit det bra. Hon berättade för Y om att vi hade pratat om det men mer än så var det inte. Y är hur lättad och nöjd som helst. Men den största behållningen var nog ändå när Ella säger under vårt snack: Jag känner att jag tycker om din pappa... Då började jag nästan gråta över vilken fantastisk dotter jag har. Mission accomplished.