Thursday, January 17, 2013

Fyraåring funderar över döden

Ella har kommit till den ålder då hon plötsligt har insett att människor dör och att det är något sorgligt. Det har kommit lite frågor då och då tidigare och jag har även släppt bomben för henne att min pappa är död, det är därför hon inte har någon morfar. Och det har liksom inte varit så mycket mer än så. Fram tills nu.

Jag har en rätt "avslappnad" inställning till döden - jag vill självklart inte att jag eller någon nära (eller långt borta för den delen heller) ska dö men det är ingenting jag går omkring och oroar mig över. Jag har sett det hända och hur sorgligt det än var så var det ändå en händelse som inte gjorde att jag blev rädd. Min man däremot har riktig dödsångest. Han minns fortfarande hur han kände sig när han en gång i tiden insåg att alla kommer att dö någon gång - panik, sömnproblem och tydligen lär han ha kräkts av rädsla. Så när vi började märka att Ella frågade mer och mer om döden så var det en enhälligt beslut att jag skulle ta det riktiga snacket. Förhoppningsvis skulle chansen vara större att hon fick min inställning till det än Ys i så fall.

I helgen blev det så dags för snacket. Ella och jag hade haft en mysig kväll tillsammans och båda var avslappnade och på bra humör. Så vi pratade om varför man dör, hur länge man lever, att det är sorgligt, att om det händer måste vi trösta varandra, hur länge sköldpaddor lever, och hundar och krokodiler (ca 70 år...). Helt utan täckning så intygade jag att vi kommer att leva jättelänge. Och naturligtvis kom min pappa upp på tapeten. Tur nog så frågade hon aldrig hur gammal han var så förhoppningsvis tror hon att han var jättegammal.

Hon verkar ha tagit det bra. Hon berättade för Y om att vi hade pratat om det men mer än så var det inte. Y är hur lättad och nöjd som helst. Men den största behållningen var nog ändå när Ella säger under vårt snack: Jag känner att jag tycker om din pappa... Då började jag nästan gråta över vilken fantastisk dotter jag har. Mission accomplished.

8 comments:

Casa Annika said...

Här är vi lika. Jag har en avslappnad inställning till döden, trots att båda mina föräldrar har gått bort, medan J som har alla sina kvar är livrädd för döden.
Vill tipsa om en barnbok om döden. Dödenboken heter den, av Pernilla Stalfelt. Hon har gjort jättebra roliga, fina och förklarande böcker om allt möjligt, kärlek, bajs och hår till exempel. Och döden då.

Anonymous said...

Det finns en annan jättebra och prisbelönad bok: "Adjö herr Muffin" av Anna-Clara Tidholm och Ulf Nilsson.

Hälsningar Anna i Västerås

Anna Stouvenel said...

Jag har en väldigt avslappnad inställning till döden. Konstigt vore det annars eftersom jag jobbat med gamla och sjuka människor i stort sett hela mitt liv. Jag har haft förmânen att fâ vara med om mânga människors sista timmar. Det är mycket fridfullt. Vi kan ju inte leva med samma kropp hur länge som helst. Det finns ju liksom inte reservdelar till allt:)Döden blir jobbig dâ den tar barn och människor mitt i livet. Eftersom du har tagit snacket om Döden sâ kan ju Y ta snacket om hur barn kommer till.....

Karin said...

Casa Annika: Kan det var så att om man varit med om det på nära håll så känns det inte lika skrämmande och oförståeligt? Bajsboken har varit en hit här hemma så ditt tips tror jag på. Jag stod faktiskt och tittade på den när jag var i Sverige under julen men köpte den inte. Typiskt...

Anna: Den har jag också läst om, men inte heller den har jag. Får skicka en shoppinglista till min mamma igen! :)

Anna S: Haha, det lämnar jag med glädje över till honom! :) Och nä, gamla människor känns ju väldigt naturligt och de är ofta redo och inte särskilt rädda själva. Och ja, den där fridfulla biten var ju precis vad jag såg också och det kändes lugnande.

Mamma/Mormor said...

"Adjö, herr Muffin" köpte jag för flera år sen, men jag tyckte att den var så sorglig, så jag klarade inte av att ta den med mig till mina äldre barnbarn. Med min inlevelseförmåga så grät jag ju störtfloder när jag läste den! Jag lovar att ta med den nästa gång jag kommer!

Karin said...

M&M: Nja, nu vet jag inte. Även om jag är långt ifrån dig vad gäller gråtmildhet så låter det lite jobbigt. Fast, ta med den så får jag se om jag kan läsa den...

Eva i Tyresö said...

Så klok du är!!!
Fina boktips!
Muffin är sorglig. Men bra.
En vän för alltid av Susan Varley
Den senare är mycket fin men svår att få tag i. Mamma mormor kan väl låna eller skaffa den och ta med?
Lycka till.

Karin said...

Eva: Tack. Skickar vidare ditt boktips!