Det här med att jobba långa dagar, pendla, ha små barn och ha ett liv på det går inte riktigt ihop för mig ännu. Jag hinner helt enkelt inte med. Maken drar ett jättelass med dagislämningar, dagishämtningar, middagar, bad och läggningar. Och det är väldigt skönt att veta att han fixar det. Men det gör ju inte att jag är hemma mer...
Eitan hinner jag knappt träffa och jag saknar honom så det gör ont. På det där sättet att jag står bredvid hans säng och är redo att plocka upp honom och lägga honom i min säng bara han gnyr lite i sömnen på nätterna.
Ella hinner jag träffa lite mer eftersom hon är vaken längre på kvällarna. Men även där är det ju mindre än vad jag skulle vilja. Men det är ju bara att inse att det inte finns fler timmar på dygnet att ta av.
Jag tycker att det är jättekul att jobba igen. Och jag har inte dåligt samvete gentemot barnen för att jag jobbar mycket, jag vet att de har det bra. Jag har bara en högst egoistisk önskan om att få ha tillräckligt mycket tid för jobbet, för familjen, för mig själv och för lite vänner och hobbies. Och kanske hinna rädda världen lite någon kväll i veckan också. Det ska väl inte vara helt omöjligt att fixa?!
2 comments:
Ett dilemma, helt klart. Det är faktiskt inte alls roligt att känna att man inte ser så mycket av sina barn som man skulle önska. Min man var i "din sits" i många år. Långa resor, långa arbetsdagar, och inte så mycket kontakt med barnen.
Det fungerar ett tag, men sedan börjar det göra ont. Hoppas du kan hitta en lösning för att få plats med allt du vill! Både jobbet, och familjelivet.
Annika: jag tror att det kommer att bli bättre - dels kommer vi att komma in bättre i rutinerna och så kommer jag att kunna jobba mer hemifrån. Min chef är helt med på det så det ska nog ordna sig.
Post a Comment