Det räcker med blod nu...

Det känns som att vi har ett väldigt blodigt dygn bakom oss. Igår kväll när jag lagade middag lyckades jag skiva av en femtedel av nageln och det började så klart att blöda. Imorse gjorde jag sockerbelastningstest och fick så klart lämna blodprov.

Men värst var ändå dagens lekparksolycka. Ella halkar på stegen till rutschkanan och trots att jag står precis bakom med händerna redo under hennes armarna så hinner jag inte gripa tag och hakan drämmer i någonstans. Och blodet sprutar bokstavligen. Ellas mun fylls med blod, ansiktet blev alldels rött, halva jackan rödfläckig och min sjal som jag använder för att försöka stoppa flödet går snabbt från rosa till rött. Mitt i den hysteriska gråten står jag och försöker hålla mig lugn så att inte Ella ska bli räddare än nödvändigt, trösta henne, försöka se om tänderna är lösa, varifrån exakt det blöder, om vi behöver träffa en läkare, fundera på om bilen är hemma eller om Y tog den imorse. En trädgårdsmästare kommer rusande och börjar med avledningsmanövrar för att få Ella att sluta gråta samtidigt som han kollar med mig om jag behöver hjälp med någonting. Blodflödet lugnar ned sig något och jag tar en fortfarande gråtande Ella i famnen, vagn i handen och hund i släptåg och går hem (som tur är var det på lekparken på gården så det är 50 meter till vårt hus).

Väl hemma har blodet slutat rinna och medan Ella ligger på soffan med nalle och en flaska mjölk kan jag torka av henne för att inse att hon har ett litet sår strax under läppen och det är allt. Tänderna är hela och sitter fast, inget bett i tungan, inte ens en fläskläpp... Några timmar senare är hon i full fart med att klättra upp och ned på sin stol och nu sover hon lugnt i sin säng. Bara jag som fortfarande har en hård klump i magen. Känns som att jag nog behöver ett varmt bad för att slappna av.