Utskällning

I tisdags när jag var i Tel Aviv så passade jag på att träffa en kompis som jag inte ser så ofta. C och jag satt bredvid varandra under en termin när jag började plugga hebreiska. Vi är ungefär så olika som man bara kan bli. Varje dag fick jag en uppdatering av de dramer som utspelades i hennes liv - det var polisrazzior på jobbet, ex-flickvänner till sambon som lagt en förbannelse på deras hus och diverse annat spännande. Och när jag roat tyckte att hon levde i någon konstig såpavärld så var hennes högsta önskan att få vara en vanlig Svensson. C är helt enkelt ett riktigt original - det finns inte en ond cell i hennes kropp, motgångar rinner av henne som vatten på en gås men för det mesta misstänker jag att vi inte lever i samma värld.

En sak som jag tycker är rätt häftigt med henne är att hon inte bryr sig om vad folk tycker och tänker om henne - hon är sig själv till hundra procent och försöker inte anpassa sig till den situation hon befinner sig i. Det kan iofs bli lite jobbigt ibland. I all fall för oss som bryr oss lite mer om sånt. I tisdags satt vi på ett sushiställe och åt lunch. C och Sara hade bestämt sig för att dela en förrätt och en sushitallrik. Men sushitallriken dök aldrig upp så när jag bad om lite påfyllning av mitt vattenglas så passade C på att fråga som hänt med deras sushi. Eller rättare sagt, hon levererade en lång radda med högljudda klagomål om den dåliga maten, servicen och väntetiden och hur det inte var acceptabelt. Jag och Sara satt med hakorna på bordet och ville nog helst bara sjunka genom marken. Vi gjorde vårt bästa för att släta över hennes utfall men C själv verkade fullständigt oberörd. Själv hade jag väl suttit och muttrat lite för mig själv och sen istället varit lite snål med dricksen men när det var dags för att betala hade nog C redan glömt bort det tidigare missnöjet. Man borde nog vara lite mer som C. Fast bara yttepyttelite mer.