Alltså, att jag bestämde att bara träffa familjen när jag var i Sverige i maj var ett alldeles utmärkt beslut. Det var så skönt att få umgås utan stress, hänga i trädgården, hämta killarna på dagis och gå promenader. Faktiskt få lite tid att prata och bara vara. Inte springa som en dåre mellan fikor, luncher och middagar.
Men. Det innebar ju att jag inte umgicks med mina kompisar. Och de vill jag ju också träffa. Jag saknar ju er. Det känns som att jag måste åka tillbaka snart och bara umgås med kompisar. Hur fasiken ska man få tid till allt man vill göra?
No comments:
Post a Comment