Oro

Imorse kl 6 åkte en kombat-utrustad sambo iväg för en vecka i fält. Det är verkligen helt sjukt det här med uniform. Egentligen borde jag ju känna mig orolig och ledsen för att min älskade försvinner hemifrån precis när vi behöver slutföra packning för Sverige och Sydamerika. Men istället står jag och fånler lite åt hur cool han ser ut, och är stolt för att han gör sitt jobb och försvarar sitt (och mitt) land. Det är ju lite tuffare än svenskar på repmånad...

Jag är iaf väldigt glad över att jag verkar ha ärvt min mammas underbara förmåga att inte oroa sig över saker som man ändå inte kan påverka. Hon har alltid varit så cool när jag har åkt iväg någonstans, och insett att "no news is good news". Hennes enda begäran har alltid varit att jag ska kolla nödutgångar på hotell där jag bor - så vare sig jag var 15 år i London eller 30 år i Sydney så har jag gjort det, och jag kommer att fortsätta med det. Fast jag gör det ju fortfarande för hennes skull, aldrig för min egen känns det som. Känner mig fortfarande lite lurad på den där brandövningen som de hade på hotellet i London kl 3 på natten, och som jag av någon konstig anledning missade. Jag hade ju lätt vunnit och kommit ut snabbast. Om jag bara hade befunnit mig på hotellet och inte hängt på nån klubb.

Jag bad inte Y att kolla nödutgångarna. Hoppas att det går bra ändå. Jag misstänker att de inte är det viktigaste att hålla koll på där han är.