Trubadurer

Förra helgen led jag av en enorm baksmälla. Det finns en högst legitim förklaring till det, och den handlade om ren och skär överlevnad.

Efter att vi hade varit på kibbutzen återvände vi söderut för att åka på ett litet "event" som några av Y's bättre vänner hade ordnat. Eventet var en sångkväll (erev shira) mitt ute i skogen, på väg mot Jerusalem. Ca 60 personer hade samlats där, ätit pojke (en köttgryta uppkallat efter den stora gjutjärnsgrytan som den tillagas i, poyke) och druckit ansenliga mängder vin. Man hade lagt ut stråmattor på marken, en projektor projicerade sångtexter på en stor skärm, och generatorer såg även till att det fanns spotlights mitt ute i ingenstans. Ett par personer spelade gitarr och så sjöng alla med.

Eftersom vi varit upptagna på annat håll så anslöt vi inte till detta event förrän ett tag efter midnatt. Folk var rätt glada i hatten och satt alltså tillsammans och sjöng israeliska sånger med gitarr-ackompanjemang. Låter rätt mysigt va? Eller?

För de som känner mig väl kan de nu se hur allting klarnar. Varför jag i rekordfart svepte en flaska vin. Varför jag anser att det inte är mitt fel att jag mådde pyton dagen efter. Varför det i själva verket var min älskade sambos fel. Eftersom jag ju aldrig skulle ha varit i närheten av detta event om det inte vore för honom. Jag HATAR nämligen självutnämnda trubadurer. Inte så att jag tycker att de är ett irriterande inslag på grillfester. Nä, jag hatar dem passionerat. Jag lämnar fester när någon plockar fram en gitarr och börjar sjunga Ledin- och Uggla-låtar. Jag klagar högljutt inför trubadurerna så att de ska förstå att de är djävulens avkomma. Jag misstänker att det har att göra med att jag är usel på att sjunga själv, men det hör inte till saken. De är onda och borde förbjudas.

Två trubadurer som till vardags är väldigt svåra att hata

Efter en flaska vin och lite snacks var det iaf uthärdligt. Jag fick en sång dedikerad till mig. Tom, som var en av organisatörerna, visste vad jag tyckte om det hela. När han frågade om jag skulle komma hade jag sagt nej. Jag skulle städa badrummet, vika tvätt, slicka gatan ren. Men jag ställde upp. Vad gör man inte för de man älskar. När jag vaknade i min sovsäck, med solen i ögonen efter 4 timmars sömn bad jag att någon skulle göra slut på mitt lidande. Ca 12 timmar senare började jag förstå att jag nog skulle överleva. Men jag har redan börjat planera in en Sverige-resa till nästa års sångkväll. Jag behöver en giltig ursäkt.