Vissa dagar fattar jag bara inte vad jag gör här. Varför hålla på och krångla till livet så otroligt. Kunde jag bara inte ha stannat kvar i Stockholm, det är ju en sån fin och välordnad stad, människor är trevliga och pratar förståeligt, nästan alla mina vänner och min familj bor där. Jag vet hur allting fungerar, ringa myndigheter är en piece of cake, ta mig från ena sidan stan till den andra går som på räls (haha..) och är det något som jag inte vet så är det superenkelt att ta reda på det.
Idag var en sån dag. Har varit lite grinig nu igen ett tag. Y jobbar ständigt, kommer hem vid tio-halv elva på kvällarna. Min rygg saknar Per-Olov, min kiropraktor. Ja, och så var det det här med klänningarna... som ligger på Posten och väntar på att jag ska betala tull och skatt för dem. Och jag blir så arg på mig själv att jag inte tänkte på det, klart att de ska ta betalt för det. Jag importerar ju för tusan varor hit. Skulle ju ha haft dem momsfritt för jag bor ju utomlands. Precis som att jag skulle tänka på det, jag är ju svensk. De börjar bli rätt dyra de där klänningarna...
Men så bestämde jag mig för att rycka upp mig och ta tag i balkonglåde-införskaffandet istället. Så jag gick till närmaste blomsteraffär och köpte jord och fick mig en riktigt trevlig pratstund på köpet. En man satt och band en brudbukett och började prata om sin dotter som skulle gifta sig om ett par veckor. Och så funderade de lite över mig och hur gammal jag var, och när jag skulle gifta mig och skaffa barn. Efter det cyklade jag iväg till hamnen där jag köpte blomlådor och lite frön. Och då passerar jag ju några stränder och det luktade semester - hav, sand, solkräm och öl (ok, det luktade inte öl, men jag såg en massa människor som satt på strandcaféerna och drack öl). Nu är balkonglådorna på plats, frön är sådda och förhoppningsvis kommer det att börja växa i dem snart. Och jag är på ett strålande bra humör! Y ringde och sa att han skulle komma hem tidigt och klänningarna tänker jag hämta ut imorgon, det är ju trots allt bara pengar.
4 comments:
Ja, det går upp och ner. Det gör det. Men jag hoppas att du fortsätter att "rycka upp dig" och fortsätter att göra det du tror på mest! Styrkekram!
Tack! Ja, du vet ju hur det är, israeler är ju sällan lagom - toppen eller botten ska det vara... Men ja, jag satsar på att rycka upp mig mest!
Vad bra, du lyckas behärska konsten att vända ett humör eller sinnesläge. Det är ingen dum färdighet :)
Ja, oftast går det dock åt andra hållet, plötsliga explosioner av ilska... men ibland går det åt rätt håll!
Post a Comment