För ett par månader sedan läste vi Herta Müllers Hjärtdjur i bokcirkeln. Vi tyckte att det var lite passande att läsa årets Nobelpristagare och vara lite kulturella. Dock kan vi väl konstatera att Herta Müller inte blev någon ny favorit hos någon av oss - lite för abstrakt språk, svårmodigt och högtravande. Jag kände att antingen måste jag ha missat något eller att jag inte är så smart som jag tror!
Men skam den som ger sig - en månad senare gav jag mig på Nobelpristagaren från året innan, J.M.G. Le Clézio och hans bo "Vandrande stjärna". Vilken skillnad! Redan i första kapitlet fångade det fantastiska språket mig och historien höll mig kvar. Boken handlar till största delen om Esther, en judisk flicka som tillsammans med sin mor flyr undan nazisterna från sin by i Sydfrankrike och till slut når sitt mål i Palestina strax innan staten Israel utropas. På vägen till Jerusalem möter de en karavan av palestinska flyktingar och Esther får uppleva ett kort möte med den arabiska flickan Najma. Mötet är väldigt symboliskt laddat och boken fortsätter efter mötet att följa Najmas flykt.
Språket är otroligt vackert och lågmält. Krig, flykt och svält sker ständigt i bakgrunden men tar inte över berättandet och gör det till en tung bok. Hoppet och skönheten finns alltid med. Vandrande stjärna är den enda bok jag läst av Le Clézio men jag kan definitivt tänka mig att läsa fler böcker av honom i framtiden.
5 comments:
Tack för tipset! den skriver jag med din rekommendation upp på "Att läsa 2010-listan"
Hm. Jag har bara läst Onåd av Clézio och jag håller med om att han skriver fantastiskt bra.
Men boken var så deprimerande. Det fanns inget hopp, ingen försoning. Personerna i boken klarade inte att kommunicera med varandra.
Jag kan visst ta till mig böcker om svåra, allvarliga ämnen, men jag vill nog ändå att det ska finnas en gnutta hopp och försoning.
Annika: Gör det! Jag tyckte så klart att den var lite extra bra eftersom den delvis utspelar sig i mina trakter men den är helt klart läsvärd även utan den delen!
Katarina: Fast nu blandar du ihop dina Nobelpristagare! ;) Onåd är ju skriven av sydafrikanen J.M. Coetzee medan J.M.G. Le Clézio är fransman. Vilka löjligt lika namn de har, hade jag inte tänkt på tidigare!!
Jag har också läst Onåd och har för mig att jag tyckte att den var bra men ärligt talat så har jag ganska taskigt minne. Jag googlade och läste lite om den nu och det stämmer nog det där med att den var väldigt mörk.
Öh... mäh... eh...
Det är en konspiration mot överarbetade kvinnor med demens light att ge Nobelpris till folk med så lika namn. ;-)
Då tackar jag istället för tipset och ska genast kolla upp honom, den där J M C någonting. Fast inte han som jag tror, utan den andre. :-)
Katarina: Hahaha! De har helt klart dålig fantasi de där på akademien. ;)
Och jag hade nog knappast reagerat om det inte vore för att jag läst Onåd också. Ta och kolla upp fransmannen nu, inte sydafrikanen!
Post a Comment