Pinsam tystnad

Vi vägrar för tillfället att prata med varandra, maken och jag. Vi grälade tidigare ikväll (om städning, någon som är förvånad?) och sedan dess har vi inte sagt ett ord till varandra. Jag är verkligen inte den som är långsur - jag skäller och bråkar i stundens hetta och sedan är det liksom över för mig. Fast den här gången förtjänar jag faktiskt en ursäkt från honom, enligt min åsikt iaf. Så nu försöker jag att fortsätta att spela sur. Även fast jag inte alls är det längre. Tyvärr vet jag att den troligtvis inte kommer att komma den där ursäkten för maken anser inte att han gjort något fel. Story of our life - han har aldrig fel, jag har alltid rätt, svårt att mötas halvvägs där! Nu har han gått och lagt sig och jag är också rätt trött men jag vet inte om jag ska låta honom låtsas att han har somnat först... Men å andra sidan känner jag mig rätt fjantig just nu. Hmm, nu släckte han lampan. Fast om jag går och lägger mig nu kommer jag säkert att börja fnissa över hur töntiga vi är. Åh, dessa äktenskapliga problem... ;)