När är det egentligen dags att sluta säga tjejer och börja referera till sig själv och sina kompisar som kvinnor? Börjar man bli patetisk som fortfarande säger att man är tjej? Börjar man bli som ens mammor som brukade säga att de skulle gå ut med "tjejerna på jobbet" och man tyckte det var heltöntigt för inte en enda en av dem var en dag under 45? Själv är jag ju faktiskt 32 men att säga att man är kvinna känns ju mer som att man är med på nyheterna, typ "en 32-årig kvinna sitter häktad för...". Nästan alla mina vänner är över 30, sambos eller gifta, många har barn. Så himla mycket tjejer är vi kanske inte. Men kvinna känns så kliniskt på något sätt. Vad ska man hävda att man är? Finns det någon bra beskrivning på oss?
8 comments:
Jag vet bara vad man INTE får säga:
"Mina väninnor!"
Minna: Nä, då kan man lika gärna börja prenumerera på Hemmets Journal också!
Polarna? Babesen? Brudarna? Kompisarna?
Fast vad är problemet med "tjejerna" egentligen? Killarna säger ju inte direkt att de ska ut med "männen på jobbet" och ta en bärs. Det är killarna, boysen, grabbarna etc etc...
Jag tror att det är meningen att ens barn _ska_ tycka att man är pinsam förr eller senare. Så jag fortsätter med "tjejerna".
Kix: Ok, så att man skulle vara kvinna kan man glömma alltså? Ja, jag fortsätter väl också med tjejerna isf, mina gudbarn kommer väl redan att vara vana vid pinsamheterna...
Jag säger tjejer och så säger jag väninnor också. Dessutom läser jag Hemmets journal om jag får chansen!:-) Antagligen ett hopplöst fall...
Katarina: Alltså, det är bara att inse, du är förlorad! Men vi kanske kan skylla det på att du bott utomlands så länge att du tappat greppet om det svenska språket?? ;-)
Ja, vi skyller på det! Jag fick höra av en tjej en gång att när jag pratar låter jag sooo eighties!
katarina: Isf är jag också fast i 80-talet för jag tänkte då inte alls på det!
Post a Comment