Fetischism

Jag gillar knivar. Det är inget snack om saken. Stora, små, smala eller tjocka - spelar ingen roll. Bara de är vassa. Ja, det är köksknivar jag pratar om. Y såg lite fundersam ut när jag flyttade hit för 1,5 år sedan. I min resväska låg kläder, skor, böcker och knivar. Fem stycken om jag inte minns fel. Och ett brynstål. Slöa knivar borde förbjudas.

Jag hyrde ut min lägenhet under några månader när jag reste runt i Asien. S som hyrde lägenheten sa att hon skulle sakna knivarna när hon flyttade ut, hon hade inte riktigt förstått vilken skillnad det gör med bra knivar. Hon funderade på att köpa några bra knivar till sig själv. Jag vet inte om hon har gjort det ännu men det kändes bra, som att jag hade omvänt någon!

Häromdagen stod en kompis till oss i köket och plockade fram brynstålet och skulle se lite macho ut medan han slipade en kniv. Jag slet snabbt ifrån honom kniven och sa "Rör inte mina knivar!". Det spelar ingen roll att han antagligen har värsta stridsträningen och kan hantera varenda skjutvapen som finns, han ska inte tro att han kan lattja med mina knivar och felslipa dem. Han såg helt oförstående ut.

Jag har en bra uppsättning av knivar nu. Ett par välanvända Globalknivar, en pålitlig brödsåg från Fiskars, och två Duka-knivar som används vid mer sällsynta tillfällen (ja, jag filéar inte varje dag). Men mycket vill ha mer. En gång i tiden hade jag en Sabatier-kniv som jag fått av min bror. En kockkniv med gediget trähandtag. Dessvärre råkade jag bryta av den. Och jag måste erkänna att jag saknar den. För hur bra och vassa Globalknivar än är så är de rätt opersonliga. De bryr sig inte om sin ägare, kan lätt vara otrogna. Sånt händer inte med ett trähandtag, där känner man verkligen kärleken. Jag tror att jag måste skaffa mig ytterligare en kniv.

Inte skära, bara rispa....