Minibröllop

Jag hade väl funderat på att gifta mig nästa vår eller sommar. Verkade lagom med tid för planering, och så ville jag ju gärna ha en tid då det skulle kunna finnas en chans till fint väder i Sverige. Så, ett bröllop i början av augusti, i år, var ju inte helt väntat. Men, så här gick det till.

Medan vi satt och funderade över vädret i Peru i september kom vi på att i september borde jag befinna mig på inrikesministeriet och förlänga mitt visum. Så, det ringdes lite samtal, ändrades tider, lästes lite på internet och så sa Y att om vi vore gifta skulle vi kunna ansöka om en annat sorts visum som skulle ge mig lite mer förmåner (typ vad som helst är mer förmåner än vad jag har nu) så, skulle vi kanske inte bara ta och göra den legala biten nu och så kunde vi "gifta oss på riktigt" senare? Nej! Det lät ju skittråkigt. För även om jag inte är den supertjejiga typen som drömt om mitt bröllop sen jag var liten så vill jag ju ändå att det ska vara lite speciellt. Så jag kontrade med en vigsel på svenska ambassaden i Brasilien. Men det vann inte något gillande hos den blivande maken. Fast, det fanns ju ändå något lockande i att slippa planera ett stort bröllop.

Så jag sa - ok, vi gifter oss i Sverige, i sommar, och så går vi ut och äter en middag tillsammans med min familj på en schysst restaurang efteråt. Och så kör vi fest senare. Fast då kom vi på att Ys mamma och syster skulle ju vara i Sverige ändå så då kanske de ville komma också. Och om min familj och halva Yardens familj skulle vara där så borde ju andra halvan av hans familj få komma. Så då var familjerna fixade. Bara en vigselförrättare kvar då. Då ringer Ys moster för att gratulera och säger att hon också tänkte komma. Hmm, och Rådhuset och Stadshuset var fullbokat till i September. Ok, satte alla som redan var invigda i planen att börja ringa runt efter borgerliga vigselförrättare. Och på vägen tillkom det lite fler gäster. Några som jag inte kan namnge omifallatt min blivande make skulle få för sig att försöka läsa min blogg.

Nu är vi i alla fall uppe i 20 personer. Vi har en vigselförrättare, en plats för bröllopet och ett ställe för middagen. Vi har en stråkkvartett och en fotograf. Vi har två vittnen. Vi har en grym bröllopsresa. Några små detaljer kvar att fixa bara - en klänning och en hindersprövning (kan bara göras på plats om man är utländsk medborgare och inte bor i Sverige). Klänning ska jag väl kunna fixa på två veckor. Och hindersprövningen har jag fått ett muntligt löfte om att det ska fixas i tid. Just ja, platsen för vigseln är utomhus på allmän plats så vi får dessutom hoppas på uppehåll (sol är kanske att ta i) och att det inte är en massa andra brudpar som tänker viga sig där samtidigt. Men om allt går vägen bör jag vid 17-tiden den 4 augusti blivit fru Cohen. Hihihihi, sjukt!

Och btw, en av Y's kusiner frågade häromdagen hur många som skulle komma på bröllopet. 20 personer svarade jag. Hon började skratta. Och ursäktade sig lite och frågade om jag visste varför hon skrattade. Så jag sa ja, du skrattar eftersom det antagligen är ett av de minsta bröllopen en israel har haft. Hon svarade: Inte ett av de minsta, det är det minsta, någonsin!