Hachlatah

Jag har alltid trott att det är lätt att jobba i en klädaffär. Folk kommer in, provar kläder, köper om de känner för det. Expediterna plockar fram storlekar, ev andra färger och tar betalt. Simple comme bonjour!

Nu har jag insett att så inte är fallet. Det är fullständigt vidrigt att jobba i en klädaffär fylld med fula, dyra kläder som rika, gamla tanter förhoppningsvis ska köpa. För i den här affären måste man sälja. Affären är liten, men fullproppad med kläder. Det går inte att som kund komma in och titta sig omkring lite, se om man hittar något man gillar. Nä, säljarna plockar fram grejor, försöker lista ut vilken stil och storlek kunden har och sen försöka sälja på saker som kunden inte alls hade tänkt sig att köpa. Jag är verkligen skitdålig på mitt jobb. Jag är ingen försäljare. Kanske hade varit lite lättare om det var jag som hade köpt in kläderna. Men jag kan ju inte visa varje kund de tio saker i affären som jag tycker är helt ok. För kunderna tycker säkert att de plaggen är fruktansvärt tråkiga, enfärgade och konservativa.

Så följden har blivit att jag avskyr att gå till jobbet, när jag väl är där hoppas jag att det inte ska komma in några kunder (för då kan jag ju inte göra ett dåligt jobb) och att tiden ska gå snabbt som attan. Och dessutom tjänar jag minimilön. Mitt självförtroende blir sämre och sämre för var dag, jag blir trött, gnällig och på väldans dåligt humör. Så jag har bestämt mig för att sluta. För mitt nyårslöfte var, som vanligt, att göra mer saker jag gillar och mindre saker som jag ogillar! Så, hellre glad och fattig än olycklig och hmm, lite mindre fattig.

En bra sak har jobbet iaf givit mig. Jag har fått fräscha upp min franska rätt rejält så nu kan jag, utan att skämmas alltför mycket, hävda på mitt CV att den är flytande.