Saturday, November 17, 2012

Varför finns det krig?

Idag har inte varit en speciellt rolig dag. Jag lider av "pre-traumatisk stress" - ont i magen och huvudvärk. Misstänker att det är orsakad av att jag går omkring och förväntar mig att det snart ska komma en"red alert" siren (det är alltså vad jag har kallat flyglarm tidigare, jag kom bara på att det låter lite konstigt eftersom det ju inte har något att göra med flyg). Men, än så länge har vi klarat oss. Igår gick första larmet i Tel Aviv, idag blev det ett till och ett i Jerusalem. Det har med andra ord börjat skjutas raketer som når längre in i landet men det verkar som att man satsar på att skicka dem mot Tel Aviv. Hela morgonen hade jag radion på och ungefär var tredje minut avbröts sändningen av "red alert" larm .

Även om raketerna inte når oss så hör vi smällarna när de detonerar om de landar ett par mil söder om oss. Idag har jag nog hört fem detonationer. Det känns helt overkligt, som att man vore med i en film ungefär.

Igår hade Y en allvarlig diskussion med sin pappa om att han faktiskt måste söka skydd när larmet går. Igår dödades tre personer i en raketattack i ett samhälle som ligger en mil ifrån dem. Han hävdade att han inte hann till skyddrummet på de 40 sekunder de hade på sig och de hade inget ställe i huset som var riktigt säkert och det är ju en sån liten risk statistiskt sett... Ikväll kom han dock hit och var väldigt stolt - på vägen hit hade ett larm gått och han hade klivit ur bilen, lagt sig på marken och hållit armarna över huvudet, precis som man ska göra! Det bet tydligen när Y sa att våra barn bara har en farfar/morfar och att det är hans förbaskade plikt att han fortsätter att vara det. :)

Annars var dagens svåraste uppgift kvällens läggning. De hade återigen övat på att gå till skyddsrummet idag på Ellas dagis och Ella var nu orolig för att det skulle bli en jordbävning i natt. Sedan frågade hon varför det fanns krig och om det kunde hända även i Israel. Det är inte en lätt uppgift att förklara för en fyraåring, speciellt inte när man inte kan förstå det själv. Och jag valde att inte berätta hur stor chans det är att det kan hända även i Israel... Men vi pratade iaf om vad vi skulle göra om vi hörde en siren, även om den är mitt i natten, och sa att bara för att vi tränar på vad man ska göra så betyder det inte att det kommer att hända. Och så hördes precis två detonationer som hon så klart undrade över vad det var. Jag valde utan tvekan att inte säga sanningen. Nu håller jag tummarna för att hon inte ska behöva höra de där sirenerna och oroa sig över saker som inget barn borde tvingas oroa sig över.

3 comments:

Elisheva said...

blä.. magknip här med och skärrade barn
(och i smyg skärrade vuxna)
Måtte allt detta sluta snart.

Karin said...

Elisheva: Maken är kolugn, vilket Ella känner av och tyr sig till honom. Själv har jag ju aldrig hört ljudet av raketer tidigare, man är ju inte uppvuxen i armén direkt...

Alexia said...

Usch och fy, vilken overklig situation det måste varit för dig/er :-S