Medborgare

Jag är inte bara mamma. Jag är svensk också. Och numera är jag även israel. Efter lite mer än sex år här var det i förra veckan dags att svära eden och bli medborgare.

Ett tag funderade jag på om jag verkligen ville bli israelisk medborgare. Det är ju liksom så att det här landet kommer med en enorm uppsättning åsikter och förutfattade meningar från omvärlden, en hel del rätt så problematiska. Många åsikter och beslut som jag absolut inte ställer mig bakom. Maken tyckte att jag var löjlig eftersom jag ju inte behöver ta ansvar för ett helt lands handlingar men jag känner att det är en viss skillnad på att vara israel av födsel och ohejdad vana mot att själv ha valt att bli det.

Att bli medborgare var med andra ord inget jag tog helt lätt på. Men jag bestämde mig för att det var rätt sak att göra. Jag bor och lever i det här landet, tillsammans med min familj. Jag kritiserar gärna diverse politiska beslut men utåt är jag beredd att försvara Israel. Jag är alldeles övertygad att Israel behövs, att grundtanken att vara en fristad för det judiska folket fortfarande (tyvärr) är en nödvändighet. Jag var både stolt och rörd när jag skrev under papperen, fick mitt blåa ID-kort och lovade att inte göra något för att äventyra detta lands säkerhet.

Och, utöver att jag lovat att följa Israels lagar och inte äventyra landets säkerhet så lovar jag att aldrig, aldrig någonsin rösta på Bibi. För det israeliska folkets skull.