Flyttkort

 

http://karinistan.wordpress.com/

Blogghjälp

Alltså, det är ju inte så himla lätt att bara sätta igång att blogga igen. Har inte tänkt i blogginlägg på så himla länge. Och så var det ju det här med bloggnamn - jag tänker att jag ska byta till Wordpress men då ska man lägga in en bloggadress och jag vill ju ha något kul. Inte tråkadressen jag har nu. Men det måste ju vara något som har någon sorts anknytning till mig. Säg till om ni har några tips.

Under tiden tänkte jag nog, som alla andra nästan, hoppa på Lisas bloggutmaning för att få lite draghjälp. Men inte nu, för nu är tåget snart framme vid min station och jag ska förbi min husläkare och hämta ett sjukintyg och sen hem och hinna laga mat till mina barn innan de kommer hem från sin gympa.

Hej 2014!

Hej! Kommer ni ihåg mig? Det var jag som brukade skriva på den här bloggen. Som försvann i en försök att styra upp mitt liv. Som i ett försök att i alla fall kunna få på locket på tvättkorgen insåg att det inte fanns tid för skojigheter.

Vet ni - jag hade fel! För om man inte gör något kul med sitt liv så blir allt bara en gråbrun sörja även om locket på tvättkorgen ligger på (och ärligt talat så är det inte ofta jag lyckas med det heller). Så 2014 kommer att bli året då jag är mindre ansvarsfull, organiserad och vuxen och mer spontan, oorganiserad och, förhoppningsvis, lyckligare.

Det här med bloggandet har legat och gnagt ett tag. Jag har saknat det. För en sak som är svårt när man lever ett liv där man ständigt använder sig av sitt fjärdespråk (ok, tredje, franskan har nog blivit nedputtat av hebreiskan) är att kunna uttrycka sig på ett smart, underfundigt sätt Ni vet, sådär som jag alltid gör på svenska! :) Och om jag nu ska vara helt ärlig så har jag börjat söka efter ord på svenska, ordförrådet när man i huvudsak pratar svenska med barn i dagisåldern blir lite lidande.

Nästa sak som jag funderar på dock är att flytta min blogg till wordpress så att jag kan lösenordsskydda vissa inlägg. Någon som har några åsikter, som har bloggat/bloggar på Wordpress?

Vad säger ni? Spännande att se om det är några som fortfarande har mig kvar i sina rullor?

Effektivitet is my middle name

Eftersom jag har varit jädrigt gnällig och sur senaste veckan tyckte min man att jag skulle få en ledig kväll och tog själv barnen till svärmor till familjemiddagen ikväll. Mycket bra. Tänkte hinna fixa lite grejor som jag inte hunnit tidigare. Ni vet, man kan ju vara så himla effektiv när man är ensam hemma. Och, ojojoj, vad jag har varit effektiv.

4 avsnitt av Solsidan (nix, aldrig sett tidigare), en halv flaska vin, 5 skivor rostbiff, lite ost och en stor låda med ovikt tvätt har jag hunnit med hittills. Om jag skyndar på lite hinner jag kanske med ett avsnitt till och tömma flaskan innan familjen kommer hem. Men då gäller det att jag liigger i och inte sitter här och fulbloggar mer. Hej då!

Flygplats?

Idag gick Ella och jag till gallerian för att köpa skor. Väl därinne tittar sig Ella storögt omkring och säger: "mamma, det är precis som på en flygplats". Och jag inser att hon nog faktiskt tillbringat mer tid på flygplatser än i gallerior.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Bara regn hos mig...

Det här landet har oftast problem med torka. Att vattennivåerna är för låga. Den här vintern har problemet varit det motsatta. För några veckor sedan var det ju översvämningar och tåg ställdes in, motorvägar stängdes av och jag jobbade hemifrån.

I natt har det blixtrat, dundrat och regnat utan dess like. I morse när jag gick till tåget ringde min chef. Sa åt mig att gå hem och inte försöka ta mig till jobbet. Gatan utanför vårt kontor var översvämmad, det var vatten på bottenvåningen av byggnaden. Nu fick jag ett foto taget som visar hur det ser ut... Skönt att kunna jobba hemifrån säger jag.

Nätshopping

Livsfarligt att jobba på eBay. Folk beställer saker och får dem levererade till kontoret. Och så får vi mail med "special deals" med jämna mellanrum. Så det är klart att man blir lite inspirerad. Idag har jag köpt ett fodral till makens Kindle (för $5 från Hong Kong) och en ny datorryggsäck till mig.


Dessutom är det snart dags för Purim och då behöver barnen någonting att klä ut sig. Ella tvekade länge om hon ville vara prinsessa eller fe men det verkar som att det blir fe. Och hon är i åldern då det inte går att beställa vad tusan jag vill, så ikväll får hon välja mellan de här två:



 Eitan hoppas jag går att lura i clownkostymen som Ella hade för två år sedan.Vad jag och Y klär ut oss till återstår att se. Maskerad är inte riktigt min grej.

Revansch

Det där jag sa om jämställdhet härom veckan. Glöm det. Jag tar gärna frågor i duschen om jag jämför vad min man får ta...

Klockan 06.32. Ella kommer in i sovrummet där jag och Y ligger och snoozar.

- Pappa. Kom. Eitan har bajsat på golvet.

Sällan är det skönare att ligga kvar i sängen och låtsas sova...

Valdag

Igår det val till Knesset. För första gången fick jag vara med och bestämma lite. Tyvärr är ju en röst inte så mycket men jag gjorde vad jag kunde för att inte Bibi ska sitta kvar som statsmininster en period till. Och där har jag redan avslöjat lite av mina politiska åsikter. Helt i linje med det israeliska samhället. Valhemligheter är det ingen som har hört talas om, och ingen förstår varför det skulle vara av intresse att hålla en sån sak hemlig. Alla har minst en åsikt och ser till att dela med sig av den/dem, vare sig man vill höra eller inte.

Samma sak gäller israeliska politiker verkar det som. Det är en enorm fokus på partiledarna och man drar sig inte för att bryta sig ur sitt parti och bilda ett nytt om man inte får sin vilja fram. Tzipi Livni har gått från Likud, via Kadima, till att skapa ett nytt parti för ett par månader sedan som verkar få 7 mandat (av 120) i parlamentet. Bibi Netanyahu och Liberman bildade en gemensam valallians för att kunna få så många mandat som möjligt och därmed få chansen att bilda regering (smart av Netanyahu eftersom det inte alls hade varit självklart att han hade varit den nästa statsministern annars) och kommer inte alls att fortsätta att vara ett parti efter valet. Valets stora vinnare, Yair Lapid, är en tidigare journalist/nyhetsankare som startade sitt parti, Yesh Atid (det finns en framtid) för ca ett år sedan.

Närmaste dagarna kommer det att bestämmas hur den framtida regeringen kommer att se ut. Troligtvis kommer det att vara ett högerparti men förhoppningsvis utan de religiösa partierna, vilket skulle kunna öppna upp för en hel del förändringar för den sociala budgeten. Men ännu är ingenting klart.

Criss cross

Min son är just nu i "kan själv"-åldern. I morse skulle han klä på sig sina kläder själv. Med viss möda lyckades faktiskt få på sig alla kläder helt själv. 100% bak-och-fram. Kalsongerna åkte in i rumpan, byxornas dragsko baktill, hälen på strumporna på fel sida foten och en tvättlapp i halsgropen. Säga vad man vill men han är konsekvent iaf.

Fyraåring funderar över döden

Ella har kommit till den ålder då hon plötsligt har insett att människor dör och att det är något sorgligt. Det har kommit lite frågor då och då tidigare och jag har även släppt bomben för henne att min pappa är död, det är därför hon inte har någon morfar. Och det har liksom inte varit så mycket mer än så. Fram tills nu.

Jag har en rätt "avslappnad" inställning till döden - jag vill självklart inte att jag eller någon nära (eller långt borta för den delen heller) ska dö men det är ingenting jag går omkring och oroar mig över. Jag har sett det hända och hur sorgligt det än var så var det ändå en händelse som inte gjorde att jag blev rädd. Min man däremot har riktig dödsångest. Han minns fortfarande hur han kände sig när han en gång i tiden insåg att alla kommer att dö någon gång - panik, sömnproblem och tydligen lär han ha kräkts av rädsla. Så när vi började märka att Ella frågade mer och mer om döden så var det en enhälligt beslut att jag skulle ta det riktiga snacket. Förhoppningsvis skulle chansen vara större att hon fick min inställning till det än Ys i så fall.

I helgen blev det så dags för snacket. Ella och jag hade haft en mysig kväll tillsammans och båda var avslappnade och på bra humör. Så vi pratade om varför man dör, hur länge man lever, att det är sorgligt, att om det händer måste vi trösta varandra, hur länge sköldpaddor lever, och hundar och krokodiler (ca 70 år...). Helt utan täckning så intygade jag att vi kommer att leva jättelänge. Och naturligtvis kom min pappa upp på tapeten. Tur nog så frågade hon aldrig hur gammal han var så förhoppningsvis tror hon att han var jättegammal.

Hon verkar ha tagit det bra. Hon berättade för Y om att vi hade pratat om det men mer än så var det inte. Y är hur lättad och nöjd som helst. Men den största behållningen var nog ändå när Ella säger under vårt snack: Jag känner att jag tycker om din pappa... Då började jag nästan gråta över vilken fantastisk dotter jag har. Mission accomplished.