Syskonkärlek

Ella och Eitan kommer bra överens för det mesta. Naturligtvis är det skrik och gråt med jämna mellanrum när någon tar något av den andre eller ger ett tjuvnyp i ett obevakat ögonblick. Men för det mesta tycker jag att de går väldigt bra ihop. Och så ibland gör de något som får hjärtat att nästan brista av kärlek och stolthet.

Igår morse hade Eitan klättrat upp på Ellas cykel och naturligtvis trillade han av, rakt ned i stengolvet. Jag var närmast så jag plockade så klart upp honom och försökte trösta honom men det var inte mamma som han ville ha. Istället ropade han på Ella som kom springande och kramade, pussade och muntrade upp honom. Underbara ungar...