Många kvinnor är ju förtjusta i gitarrspelande killar med mörk stämma och en djup själ. Jag hör inte till dem. Jag vet inte riktigt varför men jag hatar det. Jag känner irritationen, antipatin, ja kanske till och med hatet, välla upp inom mig när maken plockar fram gitarren. Jag inser ju att det är fullständigt irrationellt. Att jag troligen skulle behöva terapi. Jag försöker minnas om jag någon gång varit med om något trauma med en gitarr involverad men inget dyker upp. Häromdagen väckte maken Ella med gitarrspel och jag såg honom djupt i ögonen och sa "om du någonsin, någonsin, försöker väcka mig på samma sätt kan jag lova dig att jag kommer att slå sönder gitarren". Ella nöjde sig med att be honom att gå. Vad säger ni? Är jag i behov av terapi?