När jag gick i gymnasiet hade ne av mina bästa kompisar förmågan att ständigt förlägga sina nycklar. Som hjälp fick en nyckelring som gav ifrån sig ljud när man klappade i händerna eller visslade eller vad det nu var. Fruktansvärt irriterande var det iaf eftersom de började låta så fort man höjde rösten.
Idag hade jag verkligen velat ha en sådan nyckelring. Det tog mig 20 minuter av letande innan jag hittade nycklarna så att jag kunde ta ut hunden på en promenad. 20 minuter av sökande i badrumsskåp, skor, leksakslådor, sängar, i plastpåsar och andra konstiga ställen som man aldrig skulle komma på tanken att lägga sina nycklar på. Till slut hittade jag dem i bagaget på Ellas bil. Man vet iaf vem som är den skyldige i ett sånt fall...
8 comments:
Japp, ett klart fall.
Hahaha, been there done that! Jag vill ha en sån nyckelring! En dag kunde jag inte hämta de stora barnen i skolan för lillan hade gömt mina nycklar. Vände uppochner på huset innan de dök upp.
Alexia: Busted!
Annai: Om de ändå kunde lägga sakerna på normala platser...
Ha ha, är det något jag letar efter och inte vet var det är tittar jag alltid först i lillens bil och 99% av gångerna finner jag det jag letar efter där! Undrar om Ella och min lillkille kan ha något släktband?
Jag kollar också först i bilen. Det man söker finns oftast där!
Jenny: Jag på något sätt måste de vara släkt, vad är troligast - att det är vi eller deras fäder som är släkt? ;)
Comments by Klint: Jag ska nog också se till att alltid börja med bilen i fortsättningen!
Rent utseende massigt sa ar ju du och jag mer lika varandra an vad vara man ar lika varandra...plus att vi bada ar norrlanningar, sa finns det ett slaktband sa ar det mellan dig och mig =)
Jenny: Vi får börja släktforska!
Post a Comment