Jag har upptäckt ett fenomen som jag skulle vilja kalla för "föräldraöra". Det handlar naturligtvis om nåt slags lock som föräldrar stänger igen sina öron med för att klara av att ha sina högljudda barn omkring sig hela dagarna. Det krävs riktigt kärlek för att fenomenet ska fungera.
Nu har ju inte jag några egna barn men det fungerar även på andra personer som man älskar. För att vi ska stå ut. Min sambo fick för sig för ett par år sedan att han skulle lära sig spela piano. Varje vecka tar han en lektion. Men det räcker ju inte. Tidvis övar han flitigt hemma också. Han är ganska duktig. Men det är ju inte alltid jättefint. Och skalträningen är inte rolig. Men jag står ut. Numera kan jag till och med låta honom ha dörren till sovrummet (där pianot står) öppen när han spelar. Jag är ibland lite stolt över honom. Tycker att han är duktig. Inser hur mina föräldrar måste ha känt det när jag tragglade på pianot i mellanstadiet.
Det finns dock gränser för vad ett föräldraöra kan klara av. För mina föräldrar gick gränsen vid fiol. Min bror blev aldrig en framstående violinst. Det var svårt att uppmuntra honom till att öva när de själva var hemma. Alla violinster har nog döva föräldrar. Eller så jobbar de bara väldigt mycket.
2 comments:
"Föräldraöra", strålande koncept. Gäller inte bara musikövningar, utan livet i allmänhet när man har barn (särskilt om man har två, varav en mycket livlig son).
Det gäller bara att inte stänga av för mycket, så man kan ingripa om syskonrelationerna går helt över styr, helst innan blodvite uppstår.
Undrar om det finns något omvänt fenomen? Jag får fortfarande stänga in mig i köket med dubbla stängda dörrar till vardagsrummet för att barnen ska stå ut när jag övar på min sångläxa.
Visst var vi uppmuntrande! Jag kom ju t o m på den strålande idén att spela in Anders fiolövningar på band, så att han verkligen skulle få höra vilka framsteg han gjorde. Pedagogiskt trodde jag. Tyvärr blev han oerhört arg och ledsen när han fick höra hur det verkligen lät! Inte som fiolspelarna i Dalarna,som var hans förebilder, i alla fall!
Tur för dig att Y har kommit en bra bit längre än "Kalle Stropp på bergets topp" i sina övningar!
Post a Comment